söndag 26 januari 2020

Ett o-naturligt beteende?

Ett o-naturligt beteende?
Harmonihets, bucketlistjakt och prestationsvila. 
Och hur märkligt det är när det börjar skava när man bara vill njuta av naturen.

26/1 2020
Det senare år har jag lagt märke till hur målinriktning och tävlingsfokus smugit sig in bland mossa och stigar på flera olika vis.

Jag är en dagsvandrare, vilket ungefär innebär att jag gärna går i naturen, älskar att äta utomhus och är van att smita in bakom en gran "när kaffet runnit igenom".

Jag tar gärna foton för att spara de vackra vyerna och alla små underbara ting jag upptäcker längs stigar och skogsvägar.

GPSen gör mig lite modigare, även om det är nästan svårt att gå riktigt vilse i tätbefolkade Skåne. Och så ger den mig en bild över var jag färdats, med längd och tid för färden med i loggen.

Och jag delar mina små turer här, mest för mig själv egentligen, men också som så tips till de som småvandrar i ocreddiga Skåne som jag eller vill se hur naturen ser ut här. 

Att vara ute och färdas till fots, känna lukten av fuktig skog, bli ruffsig av vinden, få klafsa i lera, upptäcka nya platser och vara nyfiken på vad som finns bakom nästa krök är underbart! Det finns så mycket jag aldrig tidigare sett eller lagt märke till, arter, formationer, landskap, spår, säsongsväxlingar och ljud. Ibland kan hjärtat slå snabbare av prassel i ett snår. Ibland kan ett stort lugn infinna sig och någonslags frid medan fötterna tar sig fram över lövtäckt mark.

Och det är egentligen det där som jag vill dela med mig av här. Mina kanske barnsligt lyckliga stunder när jag lyckat få en fin bild på en fjäril, hur liten och trygg jag kan känna mig bland stora gamla ekar och vilka vackra vyer jag snubblar över lite här och där när jag är ute och traskar.

Runt mig hör jag om den ena mer fantastiska resan än den andra till olika platser. Toppar som ska nås, sevärda platser som ska bockas av och läggas som ett pärlband av avklarade äventyr. Och hela tiden finns planer på nästa häftiga projekt och bucketlistan utökas i samma takt som den betas av.

Så många ska till samma "exotiska" platser. Kilimanjaro, Treriksröset, Keb, Höga Kusten, Grövelsjön, PCT och Everest. Upp, ner, vidare, högre, längre, mer, fortare...
Snabba, vältränade, välplanerade och med senaste utrustningen knatar människor på som lemmlar i rad.
Saker införskaffas och byts ut in rasande fart. Det ska vara bättre, lättare, tunnel, kupol, gas, ha bättre värden, stå emot, se snyggare ut och vara av upphöjda märken, gärna miljövänligt, men nytt och fräscht.

Ett tag drömde jag med om det. AT, Jämtlandstriangeln, GR 20, HELA Skåneleden och Caminovandring.
Ett nytt, fint gaskök. Lätta trailrunningskor. Senaste tältmodet.
Öva, jobba mot ett mål, öka farten, bära tyngre, mäta alla höjdmeter, planera det ultimata äventyret och bli cool.
Gå på tvärs genom Europa, cykla till Mongoliet och hålla inspirerande föredrag kanske?
Fast nä, det är ju inte jag.

Jag har inga mål. 
Eller jo, det har jag kanske.
Att en dag vinna över rädslan, våga vandra ensam rakt ut från stigen, sova i mitt begagnade tält, göra frukost på mitt gamla spritkök, göra allt i min egen takt, lyssna inåt medans stegen pågår, njuta av min omgivning och trivas i mig själv fast håret är fett och jag halkat i en lerpöl och vara tillräcklig och odömd.
Det vore häftigt.

Jag vill inte mäta. Jag har tröttnat.
Skit samma vad det är för sträcka, hur snabbt jag gått, hur dyra prylarna är, var i världen jag är, hur högt och ansträngande det är, vilken tid det tog och vilken förberedelse det krävde.

Jag vill känna ro.
Jag vill övervinna mina hemmasnickrade rädslor.
Jag vill upptäcka.
Lära.
Andas.
Njuta.
Helt själv eller med andra under ärliga samtal.
Spontant gå mot det jag blir nyfiken på.
Våga.

Jag vill inte tälta i flock och trängas på stället med stort S. Jag kommer inte gå på Fjällräven vandringar med startider och
Utehelg evenemang lockar inte.

Super ocool och utan utveckling, mållös, tävlingsosugen, utan expertis och tränings/mindfullness/bucketlist-fri.
Jag vill bara vara.

Jodå, jag kommer knarka Northen Cascades  vandringar på youtube, inspireras av Linda Åkerberg, läsa tidningen Ute och vara med i Vandringsträning och Vandringsleder på FB.

Men jag tänker sluta skämmas för att jag inte hänger med på övernattningar eller har stora planer och bara vandra som jag vill och förmår.
För lite ro, vacker natur och ren njutning.
Utan prestation.
Och i min egen takt.


lördag 18 januari 2020

Åkes rundled

Åkes rundled
En skåneledsrunda SL2 9A vid Fulltofta naturcentrum bära Hörby

18/1 2020
Januari. Hela världen består av olika nyanser av brunt och grått. Längtan efter ljus och grönska växer var dag. Fast det vore helt okej att först ha lite frost och metrologisk vinter först kanske. Men icke, det är flera plusgrader i Skåne även denna dag. Och mulet.

Är man inte så petnoga med vad grönska innebär sågår det att finna även nu.

Och tecknen på liv finns finns där även om det enda djurliv man ser är ett par korpars siluetter mot molnen.

Vinden driver runt fukten i Skåne, men skogen ger lä.

De små undren finns närmare än man tror. Kryp ner och kika nära och upptäck mystiska landskap och skogar av mossa och mylla.

Halkiga spänger duger fint när skridskoisar och skidspår saknas i naturen som svettas denna vinter.

Det gäller bara att inte halka i plurret! Och gå med geggtåliga skor/kängor.

Fick med mig tre trevliga vänner och en vovve efter ett fb-inlägg. Många vill ut, men många vill helst ha en trevlig pratstund under tiden. Win-win att gå i skogen ihop alltså. Så fråga gärna dina vänner om de vill hänga med dig ut!

Japp, pollensäsongen är igång. Hasseln har redan startat!

På Fulltofta Naturcenter såg jag detta vackra foto. Macro är fint!

Denna runda gick vi.

Det är en Skåneleds runda.
Läs mer om den HÄR.

Längd: 10 km
Tid: ca 3,5 h med fikapaus
Vandringstips: kängor är bra för det var lerigt bitvis idag, kolla på kartan/gpsen vid Skåneledskorsningarna, läs mer om Fulltofta naturcentrum HÄR (där finns toaletter, utställning, kartor mm och området har många kortare leder om det passar dig bättre), ta med fika och sittunderlag, rundan innehöll ett fåtal stättor.

onsdag 1 januari 2020

Gran Canaria

Gran Canaria nyår 2019-2020
Upp i luften, under ytan, över sanden, upp i bergen och oändliga trappor

28/12 2019 - 5/1 2020
Åkte dit sjärnorna lyser klarare i natten för att undkomma lite mörker hemma.

Att få möta solen gör gott i själen.

Har man, som jag, ingen superekonomi så får man spara och sedan leta reda på näst billigaste resan. Ett lite slitet lägenhetshotell, 813 trappsteg upp från stranden och utan frukostbufféer och annat lyx.

Men vi spenderade, för oss mycket, på att lära oss och testa att dyka med tub. Våtdräkt, cyklop, simfenor, tub, kort kurs i bassäng och sedan till piren och ner på 8-10 meters djup.
Så häftigt!
Helt utanför min komfortzon, lite panikskapande stundtals.
Men wow! Vilka fiskar!! Och sjöborrar!
Och världens tryggaste instruktör.
Jag njöt. 45 minuter långt under ytan, i en för mig ny och magisk värld.

Sen testade vi motsatsen. Öknen.
 Vi är jag och min 15åriga dotter förresten.
Vi vandrade snabbt genom sanden, inte pga värmen utan pga tokiga mängder solbadande nudistgubbar som vi ville slippa se snabbt.
Men cool miljö helt klart.

Testade den lokala kollektiva trafiken. Det var rätt smidigt faktiskt. Hittade hemsidan och den var informativ.

Har man varken lust eller råd med dyra hotellfrukostar klarar man sig fint med lite uppfinningsrikedom.

Vi åt ute varje dag, utom nyårsafton.
Då blev det trerätters i den lilla lägenheten, för ingen av oss pallade hajpen.

Ett glas bubbel strax innan raketerna gnistrade både under och över oss.
En av fördelarna med att bo en bit upp längs bergssidan.

Många vaknade säkert sent på årets första dag. Tror det var just därför hyrbilen var så billig just de tre dagar vi lånade den.
Det bar av mot mitten av ön.

Efter lite serpentinvägar, och ett antal sportiga, flåsiga cyklister som måste startat i ottan, kom vi till ett helt annat klimat an vid havet.

Här uppe var det som vår hemma!
Underbart och kvittrigt.

Vi ställde bilen lite här och där och tog kortare turer ut i grönskan.

Lyckan är grönskan mitt i vintern.
Mina ögon vilade på gröna blad.

Och vi såg den kända klippan som lockar mängder av turister på ett behagligt avstånd och från en stig vi nästan hade för oss själva.

Det finns en del skyltar och stigar på ön som lockar till återbesök för denna solstolsuttråkade och vandringsälskande människa.

Dottern njöt nog lite mer av utsikerna frånbilen än jag som rattade än hit och än dit. Där nere är nog storstaden. 

Vi tog en återhämtningsdag med mindre promenerade. Fann en blå klippa att besöka. Blå, rosa, lila, gult.
Ett gratis turisthål.

Vi klättrade högre upp i backen. Den leriga jorden i blått, rosa och orange testade vi att använda som färgpigment. Åt lunch på en klippa en bra bit över turisterna.

Omgivna av kaktusar.

Goda kaktusar!

Sen behövdes lite civilisation i mixen.

Hittade en glassig hamnstad, med turistliv, duvor...

...och blomsterprakt.

Benen hann bli pigga nog att ta de 813 trappstegen ner till hamnen för ett resturangbesök och sedan upp igen.

Sen kom min favoritdag.
Jag hade hittat ett tips om en rundvandring på nätet, appen wikiloc.

Ställde bilen i en bergsby och började gå.

Upp, upp, upp.

Mer uppåt.

"Mamma, nu har vi gått uppåt i nästanen timme. Är det mer uppförsbackar?" "Vet inte, lite tror jag." 

Yupp, det blev lite mer uppförsbacke. Men så värt det! Vilka vyer!!! Jag skulle kunna vandra där fem dagar i veckan i en evighet.

Grönska, stora kottar, vyer, lite osäkerhet på om vi skulle hitta och hinna tillbaka innan mörkret, skratt, fika och underbart.

Kär i berg.

Modifierade rundan jag läst om lite spontant. Hittade en supermysig stig.

♡♡♡

Solen började hänga lågt lagom tills vi var vid bilen igen. Perfekt.

Man blir hungrig av att vandra.

Och min dotter blir inspirerad.

Nätet är fullproppat av spännande information.



Och dottern hittade någon kul app.

Från planet syntes berg i Spanien och hepp, jag längtar ut och till berg igen.

(Jodå, jag låg stilla och solade. Typ två timmar. Sån är jag bara.)