Österlencirkeln (plus en liten bit till)
En helt magisk tvådagarsrunda bland skånska backar och ljusgrön skog, med en extra liten knorr på slutet
21-22/5 2020
En dag dök det upp i mitt flöde och jag valde att se det som ett tecken - jag skulle få vandra och njuta helt för mig själv i två dagar. Lyx och återhämtning i ett. Jag bokade och längtade. För mig är planerandet och längtan nästan en del av färden. Ett litet nöje i sig.
Och så kom dagen, äntligen, då jag körde bilen (det går att ta kollektivtrafik hit med Skånetrafiken) till Torparebron vid Brösarp. Jag tog ett djupt andetag och låste bilen, framför mig var nya stigar och två dagars njutning.
Jag gick norrut på SL (Skåneleden) 4, Österlencirkeln. En bit i vårgrön lövskog byttes efter en stund ut mot rundans första Naturreservat - Drakamöllan. Här gick stigen bitvis ihop med blåvingeleden över backarna.
Redan här lovade jag mig själv att jag måste komma hit fler gånger. Som när ljungen blommar. Denna dag var det ganska torrt och brunt, men friheten kändes stor och dessutom verkade årets första sommardag vara här,
Utanför naturreservatet passerade jag en bäck med svalt vatten. Grönskan ökade igen.
Vägar är ju sällan det man vill ströva på, men om de ser ut som denna kan jag helt klart stå ut med det. Vilken sommarfröjd när fåglarna sjöng och insekterna surrade!
Tillbaka in bland de gröna bokarna. Funderade över vad det är som lockar så med små vattendrag. Är det något arv i vår mänskliga historia som drar oss dit?
Kom ut på en asfalterad liten landsväg. En dryg bil bred. Inte det skönaste underlaget för vandring, men syrenerna doftade ljuvligt och brukslandskapet bjöd på nya vyer.
Rapsen var i slutet av sin blomning och strålade fortfarande gul och luktade honungssött här vid Södra Lökaröd.
Det bar uppför en liten enebacke. Enefälad har en speciell doft att njuta av.
Hörröds kyrka. En liten skönhet under renovering och slutet på asfaltsvandringen.
Härifrån bar det upp på den lilla Hörrödsåsen. En liten kam som sträckte sig genom landskapet fylld med skira bokar.
Ett lunchstopp med lite utsikt. När jag suttit där en stund och luftat tårna och avnjutit dagens medhavda matsäck kom en liten skogsmus fram och underhöll mig med sitt pilande från stubbe till stock genom fjolårets löv på marken.
Rutten. Från Torparebron, via Stora Lökaröd och Hörröd (mot Agusa, sen Alunbruket, Vantalängan, tillbaka till Torparebron och så lite österut till en liten runda, men vi kommer till det).
Först hade jag funderat på att vandra här på sommaren, sen bestämde jag mig för en tur i sena maj. En väderchansning men med hopp om mycket blommor och ny ljus grönska. Och jodå, naturen levererade.
Strax efter Agusa (en fin lägerplats) följde jag ett högt stängsel. Något rörde sig i bland träden nedanför den lilla åsen. Något mörkt. Ett fint, halvstort vildsvin bökade runt i myllan. Helt obekymrat och ostört i sitt hägn. Denna gris var bakom stängsel, men det skulle inte bekymrat mig utan denna barriär ändå. Vi, människor, är ju lätt det farligaste djuret i skogen. Och de vildsvin jag träffat på (det har blivit en del då jag ofta vandrar ensam och lite tystare) är så väldigt mycket räddare för mig än jag för dem. Jag brukar mest ha svårt att fånga dem på bild eftersom de flyr så fort. Men med det sagt, man ska ha respekt. Närma dig inte, låt dem leva i fred och håll avstånd när det är möjligt.
Nu var det upp och ner och ner och upp som gällde. Skåneleden slingrade sig fram och gav god träning emellanåt, men den följde också åskammen av och till.
Det var inte mycket barrskog på denna rundvandring, men lite granskog med barr som tystade stegen fanns det.
Strax öster om leden tog jag mig ett ängsstopp för att njuta av dagen och solen.
Nu var jag när dagens mål, Alunbruket.
Doften av ramslökens vitlöks-liknande doft var tät här och var.
Och solen sken och strålade och det kändes som sommar och lediga semesterdagar för första gången i år.
Dessa små orangea markeringar guidade min vandring. Det var väl markerat och lätthittat.
Alunbrukets kaffestuga. Här hade jag bokat vandringspaket (fika, middag, boende, frukost och sen lunch på Gästgiveriet i Brösarp).
Avnjöt en god cheeescake med citronsås och en rabarberläsk från ett litet bryggeri i Trelleborg i svalkande skugga medans jag tittade på barn som lekte och folk som småpratade över kaffe och hembakat.
Jag hade hyrt det absolut minsta (och troligen ocharmigaste) övernattningsalternativet. Men min lilla, lilla stuga var väldigt fräsch, hade underbara sängar, wifi och både fågelsång och bruset av Verkeån genom det öppna fönstret.
Kök, toalett och dusch hade jag tillgång till en liten bit bort i detta charmiga hus. Här kunde man hyra rum och runt om fanns lika fina stugor att sova över i. Det var som ett litet hobbit-hus och jag duckade mer än gärna med mina 184 cm genom de små dörrhålen.
På kvällen passade jag på att kika mer på Alunbruket och dess historia. De röda slagghögarna var extra vackra i kvällssolen. Information fanns på skyltar, men även i Alunbrukets B & Bs präm i stugan.
Här uppe hade jag en utmärkt mobiltäckning för ett videosamtal med tonåringen där hemma. Och en njutbar stund i kvällssolen.
Jag hade lite mer "spring i benen" och gick den korta sträckan till slottet i väster.
Christinehofs slotts pampiga infart.
Sen var det dags att krypa ner i sängen, se på "Wild" på SF-appem och drömma om stigar och äventyr hela natten.
Jag valde att inta min frukost utomhus med sädesärlorna. Mycket ekologiskt och närproducerat, det gillar jag extra mycket.
Och så började färden igen. Dag två skulle följa Verkeån till stor del. Backe upp och backe ner.
Som en liten härlig skånsk regnskog.
Kan det vara någon typ av orkidée?
En liten, men kaxig, ekorre skällde ut mig efter noter när jag vandrade för nära hens träd. Så söt och så förbannad!
Lite fikastopp vid Hallamölla är ju obligatoriskt. Brusande vatten ger en sådan ro i kroppen.
Somliga låg och solade sig mitt på stigen och vägrade maka på sig förrän jag försiktigt rörde vid dess svans. Då ringlade den iväg i sakta mak, lite majestätiskt.
På tal om majestätiskt... vilken kungakrona! Och inte var den ensam.
Att följa en å mot havet är speciellt rogivande. Porlandet och rörelsen åt samma väderstreck ger gemenskap i landskapet.
Sen bar det uppför igen, till vyerna från Brösarps norra backar.
Väldans vackert och bilderna gör det inte alls rättvisa måste jag påpeka.
Med en viss vånda närmade jag mig Torparebron och min bil igen. Jag ville ju inte att äventyret skulle ta slut! Så jag funderade ut en plan. Jag var inte tvungen att åka riktigt än. Så när jag passerade bilen stuvade jag om i packningen lite, för en lättare börda och knatade vidare lite österut.
Jag tog Skåneleden till Kungsmölle (tror jag), precis innan ångtågets överfart över Verkeån. Här passade jag på att doppa fötterna i det kyliga vårvattnet en stund och njuta lite extra innan jag passerade över till andra sidan ån och anslöt till Backaleden (som är gulmarkerad) för att gå tillbaka västerut mot bilen.
Jag fick en ny kompis på vägen när jag passerade genom en hage. En väldigt kelig liten häst verkade vilja följa med mig hem, men fick nöja sig med sällskapet till nästa stätta.
Ja, det var mitt lilla äventyr. Det gav en massa mersmak och redan på väg mot bilen började jag fundera på näst tur.
Längd: ca 4 mil (fast ca 34 km utan extrarundan österut)
Tid: 2 dagar
Vandringstips: 1. njut, 2, njut, 3, njut, det är en del backar, Skåneleden är markerad och graderas medelsvår, kika på skåneledens hemsida
HÄR, om du vill bo på Alunbrukets B&B kika
HÄR och om du vill hitta en karta förutom dem som går att köpa på skaneleden.se eller som finns i appen Lokalsinne (lantmäteriets karta där leden syns) så kan du kika
HÄR. Ut och njut och våga vandra ensam!
