Uppåt passar inlägget, trots allt.
Och jag gick den sista biten längs Skåneleden till parkeringen.
Nu var där kvartsfullt med bilar.
En fin runda!
Och lite krävande.
Rekommenderas!
Efter ett litet stopp vid parkeringen vid Himmelstorp för en kisspaus, passerade jag och Skåneleden v2idskyddet och grillplatsen som liggr strax intill.
Fann en domarring.
16 meter i diameter har ringen av 9 stora stenar. Här begravdes någon kremerad människa under järnåldern, det sätter tiden i ett nytt perspektiv.
Snubblade över denna skylt.
Då bara måste jag gå en liten omväg!
Himmelstorp är en gammal gård.
Många passerar den när de vill se konstverket/brädbråtet Nimis av Lars Vilks.
Men det i sig kräver en närmare titt.
Här har bedrivit former av jordbruk sedan 1000-talet tillden sista arrendatorn lämnade gården i mitten av 1900-talet.
Jag följde röd och orange led från Björkeröd mot Himmelstorp.
Gången var rena motorvägen i jämförelse med de stigar jag använt vid topparna under förmiddagen,
Efter att ha tvärat en bit längs en sluttning fann jag förklaringen på avverkningen.
Länsstyrelsen gör luckor i skogen och skadar några träd medvetet för att skapa srrukturer och olika nedbrytningsstadier. För att göra mer naturlika ädellövskogar och gynna arter som mindre flugsnappare och mindre hackspett.
Jag gick på några spänger längs sjön och genom en bit skog där jag kunde se fällda stockar i fjärran. Sen vände jag uppåt, längs gul, som blev gul och orange.
Men fortfarande var det mest helt stilla här ute.
Jag tog mig sedan ner till Mölle mosse via lite skåneled.
Nu hade människor börjat dyka upp, några få hade nu hunnit komma iväg och tagit sig ut till Kullabergs östra naturreservat.
Lunch på en topp.
Och ännu en spork gick mitt av.
Nu ska jag köpa en i metall!
Solen kikade blygt fram emellanåt och molnen hade höjt sig.
Japp, även här syntes Hallands Väderö och Bjäre.
1956 missade 4 piloter Gregers backar i dimman och omkom när de kraschade in i berget.
Upp till nästa höjd.
Gregers backar.
170 meter över havet.
Därborta är Håkull jag nyss varit på.
Småstigar ledde mig genom skogen.
Träden ser ut att vilja sluka ledmarkeringarna. Omsluta dem med tiden.
Sen kom jag ut på SL5 igen några meter innan jag vek av på blå led igen.
När det gått nedför ett gott tag kom jag till Håkulls mosse. För att komma nära den valde jag en stig som fanns med på alltrails app, men som inte var markerad.
Vägen ner var betydligt mycket lättare. En sluttande stig och inte en brant snudd på klättring.
Här kunde jag läsa om de tre tegelpelarna på toppen. De hade varit del av flera ett tringelnät vid förra sekelskiftet (1900 antar jag), för att på någotvis göra bättre kartor över området.
En topp måste firas
med varm choklad och torkad frukt.
En svag vind och alldeleds tyst.
Åt motsatt håll såg jag Väderön och Bjäre igen.
Nu var jag på nästa topp.
Håkull.
187,5 meter över havet.
Och vilken utsikt!
Foto åt sydost.
Blickade tillbaka mot Sadeln.
I en tvär sluttning fann jag nästan genomskinliga svampar som växte rakt ut från en trädstam. På sina ställen hade de dött och det såg mest ut som att trädet råkat kräka ner sig själv.
Det toklutade och jag var glad att vandringstavarna var med och gav lite stöd. Upp skulle jag, hur jag skulle kunna ta mig ner fick lösa sig sen.
Här var det svårt att hitta någon led, för det var löv överallt och markeringarna var nästan bortslipade av tid och vind. Men jag hittade dessa prassliga markeringar vajande i vinden, så jag följde dem.
Det bar tvärt uppåt och nog tusan passerade jag en liten ginko.
Hur har den hamnat här?!
Någon form av svamp?
Som miljoner bruna porer som låg som ett rinnande lager över en trädstam.
Orange och blå markering byttes mot blå. Ner runt ett hörn, nära stup och så in i skogen igen.
Höstfärger överallt.
Det låter nästan som regn när löven faller mot marken.
Där borta är Bjärehalvön och Hallands Väderö.
Dagg blir till pärlor i spindelnäten.
Antar att nästa topp är där någonstans, i molnet.
Enebär.
En fantastisk doft.
Än hade jag inte träffat på en enda människa.
Men småfåglar fanns det gott om. De petade runt i löven ock skuttade mellan grenarna och det var så tyst att deras vingslag hördes som små burr i den fuktiga luften.
Mogonens dis hängde ännu kvar.
Den första höjden för dagen var Sadeln.
Sen bytte jag till Skåneleden SL 5 och blå led en bit.
Det gick uppför.
Hösten bjuder på många färger och former.
Små, men spännande svampar.
Det gäller att ge sig tid att se naturens små under när man vistas i den.
Jag hade tänkt utgå från Mölle även denna dag,
men eftersom det förekom avverkning på en del av den sträcka jag tänkt passera valde jag att flytta bilen upp till parkeringen vid skogskanten i öster. Och sedan startade jag med att vandra lite på röd led, åt nordväst.
Fördelen med att övernatta, i tält eller inomhus, är att man kan starta hyfsat tidigt dag två.
Jag parkerade strax söder om Bergahusen denna förmiddag och fick naturen helt för mig själv i ett par timmar.
Dagens runda blev ca 9,5 km.
Inte så jättelång, men desto mer höjdledskrävande.
