40400 steg, funderingar och små skador
3 mil med vänner i ösregn ger kraft och ömma tår
November 2019
Första helgen i november. Småkyligt och dimmigt. Gick upp i ottan och körde en dryg timme för att möta upp ett gäng härliga personligheter ur det vandringscommunity jag hängt mest med, vandringsträning Skåne.
8.00 startade vi. En färd på Skåneleden från Onsvallakällan till Maglö på en dag, en del av gänget sov över före och efter, några gick lite mer dagen efter. 10 personer och en hund.
En ny färd, nya stigar.
Det började med dis, som blev dimma, duggregn, mer regn, lite ösregn, olika droppstorlekar.
3 mil på leriga stigar, hala löv och grå grusvägar. 6 timmar regn av 8,5 timmes tur.
Och helt underbart!
Luften.
Färgerna.
Friheten.
Styrkan.
Ansträngningen.
Gemenskapen.
Snacket.
Skratten.
Tystnaden.
Naturen.
Vyerna.
Regnet mot kinden.
Prasslet i löven.
Tankarna som vandrar fritt.
Historierna.
Brasans värme.
Kaffe.
Tröttheten.
Lyckan.
När man vandrar kan man umgås på ett härligt sätt.
Man har färden gemensam, man lyssnar, berättar, peppar, är tysta och tankfulla tillsammans, gör upp eld, lagar mat, svettas, skrattar, upplever, hittar, funderar och tar både steg i lera och diken som bryter personliga rekord och njuter tillsammans.
Människor jag aldrig skulle mött annars berikar mitt liv. Läkare, fastighetsskötare, studenter, logistiker, militärer... föräldrar, singlar, skilda, äldre... från olika platser i geografi och livsstilar... veganer och köttätare, lantisar och storstadsbor... intro och extroverta... olika bakgrunder i ekonomi, religion och nagionaliteter... njutare, strävare, funderare... prylfantaster och miljökämpar... politiskt spektrum och både oerfarna vandrare till de som varit på stora äventyr.
Det är så härligt!
Jag tänker aldrig så klart som när jag vandrar. Plötsligt blir jag inspirerad till nya saker, vet vad jag känner, förstår vad jag måste säga på nästa medarbetarsamtal, hittar styrkor och förlåter skit.
Här startade vi och vandrade ut ur kartan norrut samma dag.
Nästan 3,2 MIL!
Och min senaste impregneringsspray fungerade inte helt i vätan, så det blev fuktigt i kängorna någonstans på vägen.
Ett litet obehag, men inte ont.
Väl hemma såg stortårna (som jag aldrig haft problem med tidigare) inte så kul ut.
Örk.
Men ångrar jag mina mil?
Inte en sekund!
Jag längtar redan ut igen!
Efter tre dagar med god fotvård ser det ut att läka fint.
Och nästa långtur ska tårna få lite sporttejp i förebyggande syfte.
För jag ska ut och njuta igen!
Mobilen har fått ett bo i hemmet för att inte störa, den analoga klockan har fått nytt batteri, medarbetarsamtalet blev ärligt och rätt bra och jag fick laddat om inför hösttermin del två.
Tack alla jag vandrade med!
Tack kroppen för att den klarade 3,2 mil med bara lite skoskav.
Tack vackra natur för alla vyer.
Tack ekorrarna som lockade mig till skratt.
Milen var härliga och minnena kommer finnas med mig länge.
♡
Lånad bild.