Mina vandringar: nuet

Visar inlägg med etikett nuet. Visa alla inlägg

tisdag 24 mars 2020

L Trällekilla runda söder om Genarp

L Trällekilla-runda

En liten rundvandring på SL2, MBT-spår och skogsväg med skiftande natur och fågelkvitter

24/3 2020

Idag passade jag på att sluta i tid på jobbet och ta en promenad på hemvägen.

Jag parkerade bilen på vägen mellan Assartorp och Häckeberga, vid korsningen mot L Trällekilla. Alltså strax söder om Genarp.

Sen vandrade jag söderut på SL 2 en liten bit.

Skuttade av stigen vid en sjö och njöt av vårsol och lite fika jag packat med mig i morse.

Jag forsatte sedan på SL2 en bit till söderut. Men vid skogskanten valde jag sedan istället MBT-spåret (de där roliga stigarna folk cyklar på) för det såg trevligare ut.

Går man på MBT-spår så får man vara beredd att flytta sig om det kommer cyklar, annars går det lika bra som att rida på en väg eller cykla på en stig.

Utsikten var omväxlande. Öppen terräng.

Vattenblänk.

Fri sikt.

Och lite mindre fri sikt.

MBT-spåret var helt ok att gå på. Kladdigt på ett fåtal ställen denna dag och det gick fint att gå runt geggan.

Eller tja, gegga och gegga... mer frusen gegga kanske i skuggiga norrsidor.

Det hade nyligen gallrats lite i skogen. De nysågade stubbarna glittrade i solen.

Lite mer MBT-spår. En mysig stig.

Jag gillar gamla träd. Och nu kan man nästan höra hur de laddar för vårgrönskan.

Jag gick uppenbart delvis i Häckeberga-Skoggård naturreservat.

När MBT-spåret kom ut på en större grusväg svängde jag vänster och följde den stora vägen en bit, tills det dök upp en mindre väg med bom åt vänster.

Då valde jag den mindre vägen.

Det är synd att bilden inte förmedlar ljud. Tänk fågelkvitter och hackspättsljud.

Det visade sig vara en mycket trevlig liten väg och väldans lättpromenerad dessutom.

En gammal högstubbe.

Vacker.

Raka spåret en liten bit.

Denna tisdag var det nästan folktomt i skogen. Bara ett par skogsarbetare att vinka på.

Den lilla skogsvägen gick ut till fn asfalterad väg, det är den väg bilen stod vid. Jag kunde välja på att gå på asfaltvägen...

...eller gå en pyttebit till på SL2 igen, över en liten backe.

Och hepp, så var jag vid bilen igen och snubblade nästan över denna sköna vitsippa.

Min lilla runda enligt Runkeeper, appen som hjälper mig mäta mina små turer.

Jag gick den lila sträckan och parkerade där det lila är längst till vänster i bild.

Karta hittar du om du gär in via länken nedan och klickar på den blå texten Häckeberga och Romeleåsen i texten på siten.

https://www.romeleasen.se/sv/vandra/

Hitta namnet Kockskogen, nere till vänster så hittar du spåren och vägen ovan respektive under namnet.

SL2 är orange, MBTspår är rosa och skogsvägen är en svart linje.

Längd: 7,5 km

Tid: 2,5 timme med lunch

Vandringstips: lättvandrat, fint, går att gå i gympaskor (men lite,lite gegga kan finnas på MBT-spåret), ta med fika och njut.

söndag 26 januari 2020

Ett o-naturligt beteende?

Ett o-naturligt beteende?

Harmonihets, bucketlistjakt och prestationsvila.

Och hur märkligt det är när det börjar skava när man bara vill njuta av naturen.

26/1 2020

Det senare år har jag lagt märke till hur målinriktning och tävlingsfokus smugit sig in bland mossa och stigar på flera olika vis.

Jag är en dagsvandrare, vilket ungefär innebär att jag gärna går i naturen, älskar att äta utomhus och är van att smita in bakom en gran "när kaffet runnit igenom".

Jag tar gärna foton för att spara de vackra vyerna och alla små underbara ting jag upptäcker längs stigar och skogsvägar.

GPSen gör mig lite modigare, även om det är nästan svårt att gå riktigt vilse i tätbefolkade Skåne. Och så ger den mig en bild över var jag färdats, med längd och tid för färden med i loggen.

Och jag delar mina små turer här, mest för mig själv egentligen, men också som så tips till de som småvandrar i ocreddiga Skåne som jag eller vill se hur naturen ser ut här.

Att vara ute och färdas till fots, känna lukten av fuktig skog, bli ruffsig av vinden, få klafsa i lera, upptäcka nya platser och vara nyfiken på vad som finns bakom nästa krök är underbart! Det finns så mycket jag aldrig tidigare sett eller lagt märke till, arter, formationer, landskap, spår, säsongsväxlingar och ljud. Ibland kan hjärtat slå snabbare av prassel i ett snår. Ibland kan ett stort lugn infinna sig och någonslags frid medan fötterna tar sig fram över lövtäckt mark.

Och det är egentligen det där som jag vill dela med mig av här. Mina kanske barnsligt lyckliga stunder när jag lyckat få en fin bild på en fjäril, hur liten och trygg jag kan känna mig bland stora gamla ekar och vilka vackra vyer jag snubblar över lite här och där när jag är ute och traskar.

Runt mig hör jag om den ena mer fantastiska resan än den andra till olika platser. Toppar som ska nås, sevärda platser som ska bockas av och läggas som ett pärlband av avklarade äventyr. Och hela tiden finns planer på nästa häftiga projekt och bucketlistan utökas i samma takt som den betas av.

Så många ska till samma "exotiska" platser. Kilimanjaro, Treriksröset, Keb, Höga Kusten, Grövelsjön, PCT och Everest. Upp, ner, vidare, högre, längre, mer, fortare...

Snabba, vältränade, välplanerade och med senaste utrustningen knatar människor på som lemmlar i rad.

Saker införskaffas och byts ut in rasande fart. Det ska vara bättre, lättare, tunnel, kupol, gas, ha bättre värden, stå emot, se snyggare ut och vara av upphöjda märken, gärna miljövänligt, men nytt och fräscht.

Ett tag drömde jag med om det. AT, Jämtlandstriangeln, GR 20, HELA Skåneleden och Caminovandring.

Ett nytt, fint gaskök. Lätta trailrunningskor. Senaste tältmodet.

Öva, jobba mot ett mål, öka farten, bära tyngre, mäta alla höjdmeter, planera det ultimata äventyret och bli cool.

Gå på tvärs genom Europa, cykla till Mongoliet och hålla inspirerande föredrag kanske?

Fast nä, det är ju inte jag.

Jag har inga mål.

Eller jo, det har jag kanske.

Att en dag vinna över rädslan, våga vandra ensam rakt ut från stigen, sova i mitt begagnade tält, göra frukost på mitt gamla spritkök, göra allt i min egen takt, lyssna inåt medans stegen pågår, njuta av min omgivning och trivas i mig själv fast håret är fett och jag halkat i en lerpöl och vara tillräcklig och odömd.

Det vore häftigt.

Jag vill inte mäta. Jag har tröttnat.

Skit samma vad det är för sträcka, hur snabbt jag gått, hur dyra prylarna är, var i världen jag är, hur högt och ansträngande det är, vilken tid det tog och vilken förberedelse det krävde.

Jag vill känna ro.

Jag vill övervinna mina hemmasnickrade rädslor.

Jag vill upptäcka.

Lära.

Andas.

Njuta.

Helt själv eller med andra under ärliga samtal.

Spontant gå mot det jag blir nyfiken på.

Våga.

Jag vill inte tälta i flock och trängas på stället med stort S. Jag kommer inte gå på Fjällräven vandringar med startider och

Utehelg evenemang lockar inte.

Super ocool och utan utveckling, mållös, tävlingsosugen, utan expertis och tränings/mindfullness/bucketlist-fri.

Jag vill bara vara.

Jodå, jag kommer knarka Northen Cascades vandringar på youtube, inspireras av Linda Åkerberg, läsa tidningen Ute och vara med i Vandringsträning och Vandringsleder på FB.

Men jag tänker sluta skämmas för att jag inte hänger med på övernattningar eller har stora planer och bara vandra som jag vill och förmår.

För lite ro, vacker natur och ren njutning.

Utan prestation.

Och i min egen takt.