måndag 27 december 2021

Linderöd - Hörby

Linderöd - Hörby
Från en hållplats till en annan genom skogen

19/12 -21
Jag lääääängtade ut
efter flera veckor utan mina
dagsvandringar.
Så jag ställde klockan en söndag för att ta vara på soltimmarna i vintermötkret.

Lite, lite snö låg kvar på marken.
Men det mesta var ett minne blott denna dag.
Jag parkerade vid Hörby busstation och tog SkåneExpressen 1 bort till Linderöd. Bussåkandet tog ca en kvart.

Sen styrde jag kosan mot Lilla Ylleröd och traskade tillbaka mot Hörby.

Några få färgklickar gick att finna bland allt brungröngrått (som förvisso är vinter för en sydskåning som mig).

Det hade utlovats sol. Den lös mest med sin frånvaro tyvärr, men lite blå himmel dög fint.

Bort mot Hagstad uppstod frågor.
Vem? Varför? Hur? När?
Lite upphittat skräp tog jag med mig i vanlig ordning, men här gick min gräns.

Knatade ner mot Ekastorp och Västantorp. Valde en liten, liten skogsväg en bit och skuttade över ett staket (det finns lättare vägar såklart).

Nära Östenstorp kändes djuren nära. Det prasslade en del i skogen.

Strax innan Mannarp gjorde jag ett lunchstopp på denna fina, gamla bro.

Sen kom jag in på den välbekanta Skåneleden förbi en av mina favoritgranar.

Jag fortsatte rakt fram vid L Åkarp.

Och korsade väg 13 vid Mjälaströ.

Väster om vägen gick jag åt sydost och så småningom in i Östra Fulltofta naturreservat. Där vandrade jag en bit längs blått spår, tills jag vek av och följde två vita pilar på stenar vid högspänningsledningarna ut till väg 13 igen och längs bron över E22an in i Hörby.

Min runda blev ca 24 km.
Mestadels grusvägar.
En skön solovandring.

Sedan sist...

Sedan sist...
alltså från början av november fram mot jul 2021

Det hände inte så mycket på vandringsfronten tyvärr.
Lite snor och mycket jobb och annat världsligt kom emellan mig och stigarna. Så kan det vara ibland.

Fick till en skön promenix bortåt Romeleåsen med en vän.
Lyckades få med en liten sjö på rundan. Det är något magiskt med att gå vid vatten.

Lite pannlampe/månskenspromenader hemmavid klämdes in i hektiska dagar.

Och naturens små under fanns runt husknuten då och då.

Även lite brasmys inomhus med kartor på golvet kan duga ruggiga dagar.

Och sen lackade det plötsligen mot jul.

En liten sväng i Lönsbodas omnejd i snö och strålande sol en söndag.

Och en roadtrip mellan slott och herresäten kring Eslöv.

Och vips var det mitten av december!

 

fredag 5 november 2021

Östra Kullaberg naturreservat

 Östra Kullaberg naturreservat

Toppar med utsikter och dalar med mossar, lite historia och ännu en trasig spork

4/11 2021





Dag 2 i Kullaberg naturreservat.
Idag var inte målet havet utan höjden.
Av oklar anledning har bilderna än en gång lagt sig i tvärtom ordning här, så skrolla NER till slutet och läs uppåt!
Uppåt passar inlägget, trots allt.

Och jag gick den sista biten längs Skåneleden till parkeringen.
Nu var där kvartsfullt med bilar.
En fin runda!
Och lite krävande.
Rekommenderas!

Efter ett litet stopp vid parkeringen vid Himmelstorp för en kisspaus, passerade jag och Skåneleden v2idskyddet och grillplatsen som liggr strax intill.

Fann en domarring.
16 meter i diameter har ringen av 9 stora stenar. Här begravdes någon kremerad människa under järnåldern, det sätter tiden i ett nytt perspektiv.

Snubblade över denna skylt.
Då bara måste jag gå en liten omväg!

Himmelstorp är en gammal gård.
Många passerar den när de vill se konstverket/brädbråtet Nimis av Lars Vilks.
Men det i sig kräver en närmare titt.
Här har bedrivit former av jordbruk sedan 1000-talet tillden sista arrendatorn lämnade gården i mitten av 1900-talet.

Jag följde röd och orange led från Björkeröd mot Himmelstorp.
Gången var rena motorvägen i jämförelse med de stigar jag använt vid topparna under förmiddagen,

Efter att ha tvärat en bit längs en sluttning fann jag förklaringen på avverkningen.
Länsstyrelsen gör luckor i skogen och skadar några träd medvetet för att skapa srrukturer och olika nedbrytningsstadier. För att göra mer naturlika ädellövskogar och gynna arter som mindre flugsnappare och mindre hackspett.

Jag gick på några spänger längs sjön och genom en bit skog där jag kunde se fällda stockar i fjärran. Sen vände jag uppåt, längs gul, som blev gul och orange. 

Men fortfarande  var det mest helt stilla här ute.

Jag tog mig sedan ner till Mölle mosse via lite skåneled.
Nu hade människor börjat dyka upp, några få hade nu hunnit komma iväg och tagit sig ut till Kullabergs östra naturreservat.

Lunch på en topp.
Och ännu en spork gick mitt av.
Nu ska jag köpa en i metall!

Solen kikade blygt fram emellanåt och molnen hade höjt sig.

Japp, även här syntes Hallands Väderö och Bjäre.

1956 missade 4 piloter Gregers backar i dimman och omkom när de kraschade in i berget.

Upp till nästa höjd.
Gregers backar.
170 meter över havet.
Därborta är Håkull jag nyss varit på.

Småstigar ledde mig genom skogen.

Träden ser ut att vilja sluka ledmarkeringarna. Omsluta dem med tiden.

Sen kom jag ut på SL5 igen några meter innan jag vek av på blå led igen.

När det gått nedför ett gott tag kom jag till Håkulls mosse. För att komma nära den valde jag en stig som fanns med på alltrails app, men som inte var markerad.

Vägen ner var betydligt mycket lättare. En sluttande stig och inte en brant snudd på klättring.
Här kunde jag läsa om de tre tegelpelarna på toppen. De hade varit del av flera ett tringelnät vid förra sekelskiftet (1900 antar jag), för att på någotvis göra bättre kartor över området.

En topp måste firas
med varm choklad och torkad frukt.
En svag vind och alldeleds tyst.

Åt motsatt håll såg jag Väderön och Bjäre igen.

Nu var jag på nästa topp.
Håkull.
187,5 meter över havet.
Och  vilken utsikt!
Foto åt sydost.

Blickade tillbaka mot Sadeln.

I en tvär sluttning fann jag nästan genomskinliga svampar som växte rakt ut från en trädstam. På sina ställen hade de dött och det såg mest ut som att trädet råkat kräka ner sig själv.
Det toklutade och jag var glad att vandringstavarna var med och gav lite stöd. Upp skulle jag, hur jag skulle kunna ta mig ner fick lösa sig sen.

Här var det svårt att hitta någon led, för det var löv överallt och markeringarna var nästan bortslipade av tid och vind. Men jag hittade dessa prassliga markeringar vajande i vinden, så jag följde dem.

Det bar tvärt uppåt och nog tusan passerade jag en liten ginko.
Hur har den hamnat här?!

Någon form av svamp?
Som miljoner bruna porer som låg som ett rinnande lager över en trädstam.

Orange och blå markering byttes mot blå. Ner runt ett hörn, nära stup och så in i skogen igen.
Höstfärger överallt.
Det låter nästan som regn när löven faller mot marken. 

Där borta är Bjärehalvön och Hallands Väderö.

Dagg blir till pärlor i spindelnäten.

Antar att nästa topp är där någonstans, i molnet.

Enebär.
En fantastisk doft.

Än hade jag inte träffat på en enda människa.
Men småfåglar fanns det gott om. De  petade runt i löven ock skuttade mellan grenarna och det var så tyst att deras vingslag hördes som små burr i den fuktiga luften.

Mogonens dis hängde ännu kvar.

Den första höjden för dagen var Sadeln.

Sen bytte jag till Skåneleden SL 5 och blå led en bit. 
Det gick uppför.

Hösten bjuder på många färger och former.
Små, men spännande svampar.
Det gäller att ge sig tid att se naturens små under när man vistas i den.

Jag hade tänkt utgå från Mölle även denna dag,
men eftersom det förekom avverkning på en del av den sträcka jag tänkt passera valde jag att flytta bilen upp till parkeringen vid skogskanten i öster. Och sedan startade jag med att vandra lite på röd led, åt nordväst.

Fördelen med att övernatta, i tält eller inomhus, är att man kan starta hyfsat tidigt dag två.
Jag parkerade strax söder om Bergahusen denna förmiddag och fick naturen helt för mig själv i ett par timmar.

Dagens runda blev ca 9,5 km.
Inte så jättelång, men desto mer höjdledskrävande.