Bjärehalvön runt
Två dagar på Skåneleden, 52 km och underbar natur
21/2-22/2 2021
Av någon anledning har bilderna hamnat i bakvänd ordning här. Vill du uppleva det i ordningen jag såg det får du scrolla och börja i slutet av inlägget. :-)
Efter 52 km och 7+8 timmar på leden kom jag tillbaka till Torekov.
Lite öm i benen, men ljus i huvudet.
Fylld av minnen och idéer som ploppat upp längs vägen.
Med vackra vyer i mängder att se tillbaka på.
Och rätt stolt över att både ha gått sträckan och tagit mig tiden att vara för mig själv i två dagar.
Tid: 2 dagar
Längd: 52 km
Vandringstips: vissa vandringsvana är bra, gör det solo och under en udda säsong, planera på skaneleden.se
Solen stod allt lägre och det var läge att fortsätta vandringen.
Där nere låg isen kvar efter vinterns köldgrader.
Man känner sig alltid lite mer levande vid kanten.
Det visade sig vara ett gammalt stenbrott.
En märklig gammal byggd klump dök upp och bortåt havet pelare. Som en bakgrund till en film.
Gräs, sten och vatten. Det växlande vilket det fanns mest av. Nära parkeringarna fanns en del folk, men stora delar var i stort sett öde.
Här var det en del vatten på färd mot havet igen och bitvis var leden rätt översvämmad. Men vädret var fint och jag var varm, så det blev en del barfota klafsande.
Här växlade det mellan små grusvägar och stigar över gräs. Leden följde kustlinjen.
Sen var det småvägar mellan åkrar från Killebäckstorp ner till Ängelbäcksstrand.
Nu var det bara 13 km kvar och dax att färdas längs havet.
Lite enar, en del backar och mycket utsikt över Bjärehalvön.
Lunchstopp var ett måste för att njuta en extra stund.
Efter en rätt tråkig vägsträcka från Axeltorp till Grevie kom nästa naturreservat, Grevieåsarnas naturreservat.
Vilka härliga åsar!
Lite förmiddagsfika i närheten av Böskestorp.
Även denna dag hade jag tur med vädret. Helt underbart!
Axeltorps skogars naturreservat.
Här är nog vackert när löven spricker ut.
Uppe bland skog och betesmark mötte jag två rymlingar. Två ursöta highland cattle-kalvar. De hade smitit ut i solen på vägen och blev mest förskräckta när jag kom klivandes och avbröt solandet. De skuttade snällt in i sin hagen efter min instruktion att de skulle gå hem till mamma.
Denna dag skulle bestå av tre delar. En i uppförslut, en i nedförsbacke och en mer platt del.
Leden ut ur Båstad gav både puls och utsikt.
Naturreservat nummer tre var Lyadalen.
Efter en skön natts sömn och en stadig frukost bar det av igen.
Ut genom Båstad i soluppgången.
I februari, i pandemitider var boendeutbuder säkert rätt begränsat jämfört med en vanlig sommardag. Å andra sidan var det inte så dyrt och ingen trängsel. Jag bodde på Skansen och njöt av både middag och dagen efter frukost på virussäkert avstånd från andra. Att sitta i en restaurang utan sällskap vid bordet var en ny upplevelse, som jag gärna gör om faktiskt.
Kom till Båstad vid 15-tiden. I väldigt god tid och lätt förvånad över detta. Hann njuta ett tag i hamnen innan solen närmade sig åsen och jag skulle leta upp mitt boende.
Det händer ofta att jag ser mycket djur på mina vandringar. Denna tur såg jag en hel del fåglar, någon kanin och flera sälar. Bilderna blev inte så bra eftersom mobilen hade svårt för avståndet. Men på två stenar trängs sju sälar! När en makar på sig, puttas grannen mot kanten och "ordväxlingar" uppstår. Stod länge och följde dramat.
Ner mot havet.
Jag hade verkligen inte räknat med så härligt väder. Det kunde snöat eller ösregnat lika väl. Havet låg spegelblankt denna eftermiddag.
Englandsdalsnaturreservat blev andra naturreservatet efter Bjärekustens naturreservat.
Sen bar det nedför genom en skog
Landskapet böljade fram. Tror att detta var i närheten av Kattvik.
Det var plusgrader och nästan all snö var borta. Men isen fanns kvar hör på norrsidan av åsen. När stigen såg ut så här var jag rätt nöjd med att ha packat med broddarna.
Vid Hovs hallar går Skåneleden längs höjden. Utsikten är fin. Har man inte varit där innan rekommenderas en tur ner till klipporna och stränderna!
Jag tog en tidig lunch med denna vy.
Utsikten man får när man kommer lite högre upp är fantastisk. Det är fint redan här, men det blir ännu bättre längre österut.
Innan lunch var jag vid ett delmål för dagen, Hovs hallar. Här kände jag igen mig väl eftersom jag varit där senast under sommaren, men sträckan dit var ny. Innan Hovs hallar började det givetvis luta uppför.
Så fort farten kommit upp behövde skalplaggen skalas av. Och så var ryggsäcken full av fika.
Dels hade snön smält ganska nyligen och dels hade det regnat dagarna innan. Jag var nöjd med väl infettade kängor och vandringsstavar att stötta mig mot när jag balanserade från sten till sten på en del kortare sträckor.
Jag startade vid 8-tiden. Hade en incheckningstid som mål. De första timmarna var jag ensam på leden. Den var flack, men inte jämn. Sten av varierande storlek varvat med gräs. Låga buskar och lite dis bort mot åsen.
Jag valde att ta den norra delen av halvön först. Dels var dagens väder okej och dels skulle sträckan bli litem mer krävande, även om den var lite kortare än den andra.
Jag tänkte att jag tar de tuffare bitarna på piggare ben och det lättare med lite träningsvärk dagen efter.
Jag startade min vandring en kylig söndag i slutet av februari.
Bilen fick snällt så i Torekov och vänta på mig.
Jag hade mätt på kartan och räknat ut att jag behövde ca 6 timmar på mig. En extra timmes marginal lade jag till för njutningens skull.
Mitt i pandemieländet, under en ruggig novemberdag fick jag idén om en tvådagars solovandring att se fram emot under vintern.
Jag klurade på när och var och kom fram till att jag ville gå Bjärehalvön runt under sportlovet.
Eftersom det var väldigt oklart hur vädret skulle bli flera månader i förväg och eftersom jag verkligen ville se till att vandringen skulle bli av, så bokade jag en inomhusövernattning.
Sen var det bara att längta!
