Västra Kullaberg naturreservat

Västra Kullaberg naturreservat

Utsikter, grottor, Naturum, randiga kor och historia

3/11 2021

Dax för nästa solotur.

Denna gång valde jag att ställa bilen i charmiga Mölle, byn med sagohus som klättrar uppför slänten mot berget.

Jag parkerade längs med havet och började gå åt nordväst längs kusten.

I utkanten av byn fanns återstoden av en redutt från 1715. En redutt är tydligen en "på alla sidor sluten fältskans" varifrån man kan ge eld åt alla håll. Denna var en av flera längs den skånska kusten, som försvar mot danskarna.

Jag följde Skåneleden nästan hela dagen. Den gick längs havet, genom lövtunnlar (som denna), upp och ner för klippor, genom skog och hagar.

Morgonens täta dimma hade lättat till förmån för lite sol.

Tydligen finns Sveriges varmaste mikroklimat i trakten kring Solvik. Därför lever tapetserarspindeln här. Såg ingen spindel, men lärde mig att honorna kan bli 10 år gamla!

Havet skvalpade in över klipporna. Förutom vågkluckandet hördes bara två barn och deras mormor, eller kanske farmor. Blir så glad när de äldre drar med barnbarnen på äventyr på höstlovet. Läslov i all ära, men äventyrslov... bara smaka på ordet.

Vågorna som sköljde över kanten gjorde det uppenbarligen möjligt för musslorna att överleva i pölen på klippan.

En liten hörna på ett oranget tak skymtar. Det är Ransvik. På sommaren finns det ett café där. Och en badplats. Idag var det skogsarbete där. Klippformationerna gör dock att det ihärdiga sågandet inte hördes mer än i just den viken.

Förstår varför det behöver röjas lite. Gott om stormfällda träd och ett par av dem över leden.

Det är höst och fortfarande väldigt vackert, även om merparten löv singlat ner på marken vid det här laget.

Tittade tillbaka.

Där nere är Mölle.

Lavar, mossor och en massa olika buskar och träd passerades.

Och jag fick se så många fantastiska vyer att mobilminnet riskerar att bli fyllt till brädden under denna resa.

En timmes promenix från Mölle. Kikade tillbaka igen, från en liten topp.

Jag passerade en anskrämlig golfbana (golfare får ursäkta, men dessa fula "parker" hör inte hemma i landskapet) och Kulla mosse.

Sen gick leden genom hagar med randiga, små, fluffiga kor (tror sorten heter Belted Galloway) och...

... en massa, ganska trötta, får.

Motstod att gå fram och gräva ner fingrarna i den tjocka pälsen. Ville inte störa. Men mysig såg den ut.

Nu skymtade Kullens fyr ute på Kullabergs västra spets.

Väl där lagade jag lite lunch.

Fanns dock möjlighet att köpa mat på ett café med. Det luktade rätt frestande - våfflor!

Men jag nöjde mig med min medhavda lunch och spanade efter tumlare medans jag åt. Såg tyvärr inga, krävs nog både kikare och tur.

Naturum.

Här finns kartor och lite infomation om naturen och djuren i området.

Passade på att låna toaletten (kissa i värme är lyx på vinterhalvåret).

Numera finns det en fyr av modernare mått på platsen. Men sidan om har man byggt en modell, mindre än orginalet, av den papegojfyr som var den första på platsen. Den fanns här redan år 1561!

Den "nya" fyren, med ett tillhörande, fult hus.

Nu var det dax att besöka den norra kusten. När skylten Visitgrottan dök upp kunde jag inte motstå återvändsgränden. Här är tillträdesförbud 1/3 - 15/7 pga fågelskydd, så nu var en perfekt tid att passa på att besöka platsen.

Det lutade rejält nedåt. Man har tappert försökt göra trappsteg och de underlättar trots att en del nog var 70 cm höga. Jag hade för en gångs skull fått med mig vandringsstavarna. De kom väl till pass nu.

Bilderna visar tyvärr inte skalan på stenarna och klipporna särskilt väl.

Här var så vackert!

Och tyst.

Bara jag och skarvarna på plats denna eftermiddag.

Jag hittade tillslut Visitgrottan.

Stor, men inte så djup.

Berget hade märkliga formationer på sina ställen.

Tänk på krafterna bakom formerna.

Njutglodde lite till.

Sen var det tid att få pulsen att dunka i öronen på vägen upp på berget igen.

Lönn, bok, björk, en, ek... Gott om olika trädslag.

Nu var jag högt upp igen.

Något trött antar jag att jag var, eftersom jag inte fick lika mycket sug i magen av stupen. 

Ibland vore det spännande om träd kunde tala. Hur kommer det sig att eken växer så här?

Efter Kullagården och Josefinelust går leden lite längre in åt land. Och vipps såg jag över mot sydväst. Solen hade börjat sänka sig.

I motsatt riktning kunde jag skymta Hallands Väderö.

Jag passerade Ona mosse och fortsatte följa Skåneleden ner mot Mölle mosse.

Vägen gick genom en bokskog i höstskrud.

Sen vek jag av och tog den gula stigen ner mot Mölle.

Den kom till en korsande liten väg. Lite åt höger hittade jag en omärkt stig som tog mig de sista metrarna rakt ner tillbaka till byn.

En liten bit följde jag Mölleslingans skyltar inne i byn.

Lagom tillbaka för denna fantastiska vy.

Nere vid havet, norr om hamnen, hittade jag denna skylt.

En pegel är tydligen en vattenhöjdsmätning på en sten anno mitten av 1700-talet

Jag hade bokat rum på ett pensionat, Pensionat Strandgården.

Att tälta på Kullaberg är lite knepigt, få ställen man får göra det på. Rätt skönt att vara inomhus lite också i november. Jag hade en väldans tur med vädret denna dag må jag säga.

Hade även lyxat till det och bokat bord på Mölle Krukmakeri, med plats i orangeriet.

Vilket härligt ställe!

Och den napotalianska svamppizzan, med parmesan och roccula var inte alls dum.

Vandrade tillbaka mot pensionatet nöjd och belåten.

Karta över Kullaberg.

Bra kartor finns på

https://www.kullabergsnatur.se/naturum-kullaberg/

 

Dagens vandring blev 12,4 km.

Inte så jättelångt, men mycket uppåt och nedåt.

Nu ska jag sova och ladda om.

Imorgon ska jag kika på Östra Kullaberg naturreservat.

Vik - Forsemölla - Tjörnedala -rundvandring

Vik - Forsemölla - Tjörnedala - rundvandring

Hav, skog, backigt, vattenfall, sandvulkan och mycket mer

10/4 2020

Denna soliga långfredag styrde jag kosan till Vik på Österlen. Det visade sig vara en väldigt charmig liten by med trånga gator och gulliga hus. Jag ställde bilen på en parkering nära hamnen, redo för en heldag till fots. 

Jag valde att gå på Skåneleden en kort bit norrut och sedan upp från havet mot den stora vägen. Sen korsade jag vägen, gick igenom ett bostadsområde och ut på en liten stig jag hittat på kartan. 

Våren var ett faktum i Skåne nu, som jag längtat hela vintern efter färgerna. 

Den lilla stigen gick efter ett tag en liten sträcka längs med en golfbana. Där var gräset välansat och växterna under hård tuktning. Så var det inte där jag valde att gå. 

På kartan fanns det inte någon stig på en liten bit, men i verkligheten finn det en! När man kommer till golfbanan ska man inte gå in på den utan gå mellan två staket en liten bit sidan om den, så kommer man rätt.

Sen bar det vidare till Rörums Fure. Den första lilla biten var inte så kul efter att skogsmaskiner dragit fram och lämnat fula spår, men snart vek jag av från skogsmaskinsvägarna in på en stig igen.

Det kvittrade något oerhört i skogen. Alla fåglar verkade tävla i sång denna dag. Och vitsipporna stod lugnt och bara njöt i solen.

Min vackra stig gick uppför.  Sen såg den ut att vika av till höger, följden den tills jag kom hit. Här matar någon uppenbarligen det vilda. Det finns förmodligen minst en bild på mig när jag vimsar runt och försöker finna fortsättningen på stigen på den uppsatta åtelkameran. Eftersom jag inte hittade fortsättningen och det luktade väldigt mycket vildsvin (gris) från den täta unga skogen precis sidan om, valde jag att gå tillbaka en bit och ta en liten omväg ut i terrängen runt den täta planteringen. 

Hittade tillbaka till stigen efter lite om och men och ett och annat fult ord när jag älgat igenom en massa björnbärssnår. Nåja, jag hittade ju och hade långa vandringsbyxor på. Tur det!

Kom efter ett par svängar ut vid en liten äng med med utsikt ner över havet.  

Jag var inte direkt ensam i skogen. Träffade på väldigt få tvåbenta varelser, men några andra väsnades desto mer. Någonstans på bilden ska det finnas en hackspett. Den hackade på för glatta livet.

Och så var det den här sötingen! Jag hade en lång konversation med denna ekorre. Han (eller hon, så noga såg jag ju inte) hade många olika läten för sig och jag testade att härma och fick genast svar på tal. Kan undras om jag sa något oförskämt, för han blängde surt på mig efter ett tag.

Backsippor är ett par luddiga vårfavoriter. Dessa växte i en hage som låg på en kulle med några få tallar och enar på. 

Från kullen hade man denna utsikt åt nordost. Ser du vad det är?

Okej, jag zoomar in då. Stens huvud. 

Där är också väldigt fint att vandra, med utsikt, skog, hav och markerade leder. Men betydligt mer folk en vacker dag som denna.

Så tillbaka till backsipporna.

Sen knatade jag vidare. Små grusvägar och en del genande genom skog...

...och över backar..

 ...till Stäntemölla Naturreservat. Där fanns massor av vitsippor, små fina markerade leder, backar med bokskog och branta kanter ner mot Rörums södra å. Här fanns det en och annan naturspatserande besökare.

Ute vid vägen ligger Stäntemölla vattenkvarn och längre in längs ån finns Forsemölla. Det har varit kvarnar förr i tiden, med anor från 1300-talet, men idag är de inte längre i bruk.

Vill du veta mer om Stäntemölla Narurreservat kan du kika HÄR.

Med utsikt över ån åt ena hållet och vattenfallet vid uppdämningen år det andra var det perfekt att ta ett...

...lunchstopp.

Sen vände jag mot sydost. Efter att ha traskat en bit på små skogsvägar, och efter att ha kommit in i Rörums Fure igen, valde jag en liten omväg och svalkade fötterna med en liten vadning genom en å.

Det var inte så dumt, för jag hamnade på den sida av den lilla sjön som hade denna finfina utsikt. Denna lilla sjö (eller damm?) ligger nästan i höjd med Vik, men rakt under Rörum på kartan (inne i skogen) och skogsvägen går bakom de blommande buskarna på andra sidan sjön på bilden.

Nästa generation var under tillverkning precis sidan om stigen.

Inne i skogen fanns det flera stigar och alternativa skogsvägar, men jag försökte följa en stig jag hittat på Lantmäteriets karta (på Lantmäteriets sida kan man skriva ut sina egna kartor i skala 1:10 000 eller 1:50 000 och man kan själv välja var i landet man vill ha en karta ifrån, man kan till och med skriva ut kartor över Norge! Och det är gratis. Du hittar denna fina tjänst HÄR.) Hur som helst... det var inte helt lätt att följa stigen överallt, det var så mycket löv på marken i backarna att den inte syntes. På denna plats kikar jag ner för en backe jag just gått uppför och funderar på var exakt den där stigen bör befinna sig.

Mitt i skogen dök det upp föga hjälpsamma skyltar. Jag kunde alltså välja på blå plupp eller grön plupp... Vart de leder vete fåglarna, men jag valde grön.

Den gröna leden ledde mig till detta höga stängsel. Innanför fanns vilddjur som väsandes och släpade på konstiga pinnar. De förekom i flera färger och stannade till i små grupper här och där emellanåt. Golfare! Aha, jag var tillbaka vid golfbanan, men inte på samma sida som tidigare. Det kändes tryggt att ha dem inhägnade när jag vandrade förbi.

Leden gick genom en hästgård med nyfikna hästar i varierande storlekar och förbi ett stort stall.

Efter en sväng mot havet kom en lång raksträcka.

Raksträckor är ju inte så superkul, så man får roa sig bäst man kan. 

Hittade en skylt jag tolkade som en varning för en del politiska makthavare runt om i världen. Hihi.

Och så den här varningsskylten. "Skogsväg hinder och fara kan förekomma" Ehh, jaha. Vad kan det tänkas betyda? Tja, det farligaste jag hittade längs vägen var en mast som nästan lyckades ge mig nackspärr. Kan det vara den de menade månne?

Jag var nu ganska nära kusten igen, strax norr om Tjörnedala (som ligger norr om Baskemölla). Jag gick över den stora vägen igen och följde sedan en stig, vid det som på kartan var en å men i verkligheten var en torrlagd bäckfåra full av vitsippor, ner mot havet. 

När jag väl kom ner till havet igen träffade jag på Skåneleden, SL4 etapp 5 läs mer HÄR.

Jag valde att gå en bit mot Baskemölla först, söderut alltså.

Här hade våren kommit riktigt långt och skir grönska kunde anas.

Vad skulle jag då hitåt att göra? Jo jag var lite nyfiken på kolerakyrkogården. Denna skylt står vid Skåneleden och sen är det bara en kort avstickare för att se platsen det handlar om.

Efter att ha vandrat i flera timmar var fossingarna varma, så jag passade på att doppa dem i havet medans jag satt på en klippa och drack eftermiddagskaffe. Efter det vägrade fötterna att bli instängda i kängorna igen, så det blev en vattenbrynsvandring norrut mot Vik.

Vattnet var turkost och påminde om varma semesterdagar i varmare klimat, men än var det rätt kyligt. Men jag kunde bara inte låta bli att plaska.

Visst blir man badsugen! Men det räcka med fötterna denna dag. Jag föredrar varmare vatten om jag ska bada.

Det var inte sand hela vägen. Sandstränder varades med låga klippor som liksom flöt ut i havet.

De var rejält skrovliga att gå på och kanske inte supersköna för bortskämda fötter, men så spännande med sina skrevor och formationer att jag liksom glömde bort det.

Och rätt var det var hade jag kommit till Prästens Badkar.

Detta tror man är resterna av en sandvulkan som låg på havsbottnen för, håll i er nu, 500 miljoner år sedan!

Som en ros av sten och vatten precis söder om Vik, längst ut mot havet.

Här ska man tydligen inte bada när det blåser pålandsvind pga strömmar. Alltid lär man sig något av alla skyltar man passerar.

Tillbaka i Vik i de trånga gränderna.

En bekant skylt! Nu är cirkeln sluten för denna såg jag strax innan jag parkerade för 6 timmar sedan.

Okej, Hitta Vik på kartan. Titta sedan lite till vänster, där finns en grön ring. Där är Stäntemölla naturreservat. Och leta sedan upp Baskemölla, strax ovanför är kolerakyrkogården. 

Det var däremellan jag vandrade denna dag, 

Förskjut den undre kartan lite åt vänster så den stora röda vägen går ihop ungefär, så blir det rätt.

Längd: knappt 2 mil

Tid: drygt 6 timmar

Vandringstips: det är backigt och inte helt lätthittat överallt, en liten utmaning, ta med karta och/eller gps, längs havet och vid naturreservatet fanns en del folk men annars hade jag naturen nästan helt för mig själv, ta med kikare och mycket fika och dryck, badkläder kan vara trevligt att ha med sig. Om du inte vill gå hela rundan så finns det markerade små leder vid Tjörnedala och vid Stäntemölla naturreservat och dessutom finns ju Skåneleden längs kusten, alla väl värda ett besök. Ut och njut!

PS hittar du en bra stig förbi "grisområdet" får du mer än gärna lämna en kommentar. DS