Västra Kullaberg naturreservat

Västra Kullaberg naturreservat

Utsikter, grottor, Naturum, randiga kor och historia

3/11 2021

Dax för nästa solotur.

Denna gång valde jag att ställa bilen i charmiga Mölle, byn med sagohus som klättrar uppför slänten mot berget.

Jag parkerade längs med havet och började gå åt nordväst längs kusten.

I utkanten av byn fanns återstoden av en redutt från 1715. En redutt är tydligen en "på alla sidor sluten fältskans" varifrån man kan ge eld åt alla håll. Denna var en av flera längs den skånska kusten, som försvar mot danskarna.

Jag följde Skåneleden nästan hela dagen. Den gick längs havet, genom lövtunnlar (som denna), upp och ner för klippor, genom skog och hagar.

Morgonens täta dimma hade lättat till förmån för lite sol.

Tydligen finns Sveriges varmaste mikroklimat i trakten kring Solvik. Därför lever tapetserarspindeln här. Såg ingen spindel, men lärde mig att honorna kan bli 10 år gamla!

Havet skvalpade in över klipporna. Förutom vågkluckandet hördes bara två barn och deras mormor, eller kanske farmor. Blir så glad när de äldre drar med barnbarnen på äventyr på höstlovet. Läslov i all ära, men äventyrslov... bara smaka på ordet.

Vågorna som sköljde över kanten gjorde det uppenbarligen möjligt för musslorna att överleva i pölen på klippan.

En liten hörna på ett oranget tak skymtar. Det är Ransvik. På sommaren finns det ett café där. Och en badplats. Idag var det skogsarbete där. Klippformationerna gör dock att det ihärdiga sågandet inte hördes mer än i just den viken.

Förstår varför det behöver röjas lite. Gott om stormfällda träd och ett par av dem över leden.

Det är höst och fortfarande väldigt vackert, även om merparten löv singlat ner på marken vid det här laget.

Tittade tillbaka.

Där nere är Mölle.

Lavar, mossor och en massa olika buskar och träd passerades.

Och jag fick se så många fantastiska vyer att mobilminnet riskerar att bli fyllt till brädden under denna resa.

En timmes promenix från Mölle. Kikade tillbaka igen, från en liten topp.

Jag passerade en anskrämlig golfbana (golfare får ursäkta, men dessa fula "parker" hör inte hemma i landskapet) och Kulla mosse.

Sen gick leden genom hagar med randiga, små, fluffiga kor (tror sorten heter Belted Galloway) och...

... en massa, ganska trötta, får.

Motstod att gå fram och gräva ner fingrarna i den tjocka pälsen. Ville inte störa. Men mysig såg den ut.

Nu skymtade Kullens fyr ute på Kullabergs västra spets.

Väl där lagade jag lite lunch.

Fanns dock möjlighet att köpa mat på ett café med. Det luktade rätt frestande - våfflor!

Men jag nöjde mig med min medhavda lunch och spanade efter tumlare medans jag åt. Såg tyvärr inga, krävs nog både kikare och tur.

Naturum.

Här finns kartor och lite infomation om naturen och djuren i området.

Passade på att låna toaletten (kissa i värme är lyx på vinterhalvåret).

Numera finns det en fyr av modernare mått på platsen. Men sidan om har man byggt en modell, mindre än orginalet, av den papegojfyr som var den första på platsen. Den fanns här redan år 1561!

Den "nya" fyren, med ett tillhörande, fult hus.

Nu var det dax att besöka den norra kusten. När skylten Visitgrottan dök upp kunde jag inte motstå återvändsgränden. Här är tillträdesförbud 1/3 - 15/7 pga fågelskydd, så nu var en perfekt tid att passa på att besöka platsen.

Det lutade rejält nedåt. Man har tappert försökt göra trappsteg och de underlättar trots att en del nog var 70 cm höga. Jag hade för en gångs skull fått med mig vandringsstavarna. De kom väl till pass nu.

Bilderna visar tyvärr inte skalan på stenarna och klipporna särskilt väl.

Här var så vackert!

Och tyst.

Bara jag och skarvarna på plats denna eftermiddag.

Jag hittade tillslut Visitgrottan.

Stor, men inte så djup.

Berget hade märkliga formationer på sina ställen.

Tänk på krafterna bakom formerna.

Njutglodde lite till.

Sen var det tid att få pulsen att dunka i öronen på vägen upp på berget igen.

Lönn, bok, björk, en, ek... Gott om olika trädslag.

Nu var jag högt upp igen.

Något trött antar jag att jag var, eftersom jag inte fick lika mycket sug i magen av stupen. 

Ibland vore det spännande om träd kunde tala. Hur kommer det sig att eken växer så här?

Efter Kullagården och Josefinelust går leden lite längre in åt land. Och vipps såg jag över mot sydväst. Solen hade börjat sänka sig.

I motsatt riktning kunde jag skymta Hallands Väderö.

Jag passerade Ona mosse och fortsatte följa Skåneleden ner mot Mölle mosse.

Vägen gick genom en bokskog i höstskrud.

Sen vek jag av och tog den gula stigen ner mot Mölle.

Den kom till en korsande liten väg. Lite åt höger hittade jag en omärkt stig som tog mig de sista metrarna rakt ner tillbaka till byn.

En liten bit följde jag Mölleslingans skyltar inne i byn.

Lagom tillbaka för denna fantastiska vy.

Nere vid havet, norr om hamnen, hittade jag denna skylt.

En pegel är tydligen en vattenhöjdsmätning på en sten anno mitten av 1700-talet

Jag hade bokat rum på ett pensionat, Pensionat Strandgården.

Att tälta på Kullaberg är lite knepigt, få ställen man får göra det på. Rätt skönt att vara inomhus lite också i november. Jag hade en väldans tur med vädret denna dag må jag säga.

Hade även lyxat till det och bokat bord på Mölle Krukmakeri, med plats i orangeriet.

Vilket härligt ställe!

Och den napotalianska svamppizzan, med parmesan och roccula var inte alls dum.

Vandrade tillbaka mot pensionatet nöjd och belåten.

Karta över Kullaberg.

Bra kartor finns på

https://www.kullabergsnatur.se/naturum-kullaberg/

 

Dagens vandring blev 12,4 km.

Inte så jättelångt, men mycket uppåt och nedåt.

Nu ska jag sova och ladda om.

Imorgon ska jag kika på Östra Kullaberg naturreservat.

Bjärehalvön runt

 Bjärehalvön runt

Två dagar på Skåneleden, 52 km och underbar natur

21/2-22/2 2021

Av någon anledning har bilderna hamnat i bakvänd ordning här. Vill du uppleva det i ordningen jag såg det får du scrolla och börja i slutet av inlägget. :-)

Efter 52 km och 7+8 timmar på leden kom jag tillbaka till Torekov.

Lite öm i benen, men ljus i huvudet.

Fylld av minnen och idéer som ploppat upp längs vägen.

Med vackra vyer i mängder att se tillbaka på.

Och rätt stolt över att både ha gått sträckan och tagit mig tiden att vara för mig själv i två dagar.

Tid: 2 dagar

Längd: 52 km

Vandringstips: vissa vandringsvana är bra, gör det solo och under en udda säsong, planera på skaneleden.se

Solen stod allt lägre och det var läge att fortsätta vandringen.

Där nere låg isen kvar efter vinterns köldgrader.

Man känner sig alltid lite mer levande vid kanten.

Det visade sig vara ett gammalt stenbrott.

En märklig gammal byggd klump dök upp och bortåt havet pelare. Som en bakgrund till en film.

Gräs, sten och vatten. Det växlande vilket det fanns mest av. Nära parkeringarna fanns en del folk, men stora delar var i stort sett öde.

Här var det en del vatten på färd mot havet igen och bitvis var leden rätt översvämmad. Men vädret var fint och jag var varm, så det blev en del barfota klafsande. 

Här växlade det mellan små grusvägar och stigar över gräs. Leden följde kustlinjen.

Sen var det småvägar mellan åkrar från Killebäckstorp ner till Ängelbäcksstrand.

Nu var det bara 13 km kvar och dax att färdas längs havet.

Lite enar, en del backar och mycket utsikt över Bjärehalvön.

Lunchstopp var ett måste för att njuta en extra stund.

Efter en rätt tråkig vägsträcka från Axeltorp till Grevie kom nästa naturreservat, Grevieåsarnas naturreservat.

Vilka härliga åsar!

Lite förmiddagsfika i närheten av Böskestorp.

Även denna dag hade jag tur med vädret. Helt underbart!

Axeltorps skogars naturreservat.

Här är nog vackert när löven spricker ut.

Uppe bland skog och betesmark mötte jag två rymlingar. Två ursöta highland cattle-kalvar. De hade smitit ut i solen på vägen och blev mest förskräckta när jag kom klivandes och avbröt solandet. De skuttade snällt in i sin hagen efter min instruktion att de skulle gå hem till mamma. 

Denna dag skulle bestå av tre delar. En i uppförslut, en i nedförsbacke och en mer platt del.

Leden ut ur Båstad gav både puls och utsikt.

Naturreservat nummer tre var Lyadalen.

Efter en skön natts sömn och en stadig frukost bar det av igen.

Ut genom Båstad i soluppgången.

I februari, i pandemitider var boendeutbuder säkert rätt begränsat jämfört med en vanlig sommardag. Å andra sidan var det inte så dyrt och ingen trängsel. Jag bodde på Skansen och njöt av både middag och dagen efter frukost på virussäkert avstånd från andra. Att sitta i en restaurang utan sällskap vid bordet var en ny upplevelse, som jag gärna gör om faktiskt.

Kom till Båstad vid 15-tiden. I väldigt god tid och lätt förvånad över detta. Hann njuta ett tag i hamnen innan solen närmade sig åsen och jag skulle leta upp mitt boende.

Det händer ofta att jag ser mycket djur på mina vandringar. Denna tur såg jag en hel del fåglar, någon kanin och flera sälar. Bilderna blev inte så bra eftersom mobilen hade svårt för avståndet. Men på två stenar trängs sju sälar! När en makar på sig, puttas grannen mot kanten och "ordväxlingar" uppstår. Stod länge och följde dramat.

Ner mot havet.

Jag hade verkligen inte räknat med så härligt väder. Det kunde snöat eller ösregnat lika väl. Havet låg spegelblankt denna eftermiddag.

Englandsdalsnaturreservat blev andra naturreservatet efter Bjärekustens naturreservat.

Sen bar det nedför genom en skog

Landskapet böljade fram. Tror att detta var i närheten av Kattvik.

Det var plusgrader och nästan all snö var borta. Men isen fanns kvar hör på norrsidan av åsen. När stigen såg ut så här var jag rätt nöjd med att ha packat med broddarna.

Vid Hovs hallar går Skåneleden längs höjden. Utsikten är fin. Har man inte varit där innan rekommenderas en tur ner till klipporna och stränderna!

Jag tog en tidig lunch med denna vy.

Utsikten man får när man kommer lite högre upp är fantastisk. Det är fint redan här, men det blir ännu bättre längre österut.

Innan lunch var jag vid ett delmål för dagen, Hovs hallar. Här kände jag igen mig väl eftersom jag varit där senast under sommaren, men sträckan dit var ny. Innan Hovs hallar började det givetvis luta uppför.

Så fort farten kommit upp behövde skalplaggen skalas av. Och så var ryggsäcken full av fika.

Dels hade snön smält ganska nyligen och dels hade det regnat dagarna innan. Jag var nöjd med väl infettade kängor och vandringsstavar att stötta mig mot när jag balanserade från sten till sten på en del kortare sträckor.

Jag startade vid 8-tiden. Hade en incheckningstid som mål. De första timmarna var jag ensam på leden. Den var flack, men inte jämn. Sten av varierande storlek varvat med gräs. Låga buskar och lite dis bort mot åsen.

Jag valde att ta den norra delen av halvön först. Dels var dagens väder okej och dels skulle sträckan bli litem mer krävande, även om den var lite kortare än den andra.

Jag tänkte att jag tar de tuffare bitarna på piggare ben och det lättare med lite träningsvärk dagen efter.

Jag startade min vandring en kylig söndag i slutet av februari.

Bilen fick snällt så i Torekov och vänta på mig.

Jag hade mätt på kartan och räknat ut att jag behövde ca 6 timmar på mig. En extra timmes marginal lade jag till för njutningens skull.

Mitt i pandemieländet, under en ruggig novemberdag fick jag idén om en tvådagars solovandring att se fram emot under vintern.

Jag klurade på när och var och kom fram till att jag ville gå Bjärehalvön runt under sportlovet.

Eftersom det var väldigt oklart hur vädret skulle bli flera månader i förväg och eftersom jag verkligen ville se till att vandringen skulle bli av, så bokade jag en inomhusövernattning.

Sen var det bara att längta!