Sko-test

Sko-test

När man har skor, men de inte fungerar

4/4 2020

Jag har en massa skor. Inte för att jag är ett modelejon, utan mer för att jag har kinkiga fötter. Jag har försökt hitta skodon många, många gånger som passar mig, ibland har jag trott att jag hittat rätt och köpt ett par, men icke. Visst, man kan tejpa och greja. Men mängden sporttejp på ett år blir inte försvarbar eller hållbar. Ibland tror jag banne mig att jag säkert kunnat få skavsår av sockiplast!

Breda, förhållandevis inte jättestora, lätt fuktiga och antingen för varma eller för kalla fötter med vassa hälar och en extra knyck som mördar hälkappor på löpande band. Sådana är dem.

Min akilleshäl är alltså hälarna. Men jag vill inte köpa fler skor! Jag har ju redan flera. Fina märken (köpta på reor och i andrahand) och i olika storlekar. Så nu är det dax att kombinera befintliga skor med befintliga sulor och inlägg och hoppas på en magisk kombination!

Så jag drog till skogs med ryggsäcken full av dojor och sulor för ett nästan lite vetenskapligt test.

Skuttade runt i skogen ett tag i varje kombination med penna och papper redo för en recenssion vid varje byte. Totalnördigt och lågt förtroende för mitt minne, jag vet.

Vissa kombinationer blev gräsliga! För tight, för löst, trångt vid tårna, ömt mitt under foten och tryck mot hälen som lätt bildat blåsor om det fått mer tid på sig. Men vissa var bättre och jag lärde mig lite på vägen om vad jag har för krav på ett skodon jag ska knata en mil eller mer i.

Stabilitet, lagom luftigt fram och inget tryck bak, inte för höga och absolut ingen strumpkänsla av skon vid vristen.

Fötter är olika och komplexa, som folk i allmänhet. Och jag hoppas på en framtid med mer old school tänk, costom made och både miljömässigt hållbara och slitstaka nog att klara 100-tals mil. Mer laga och mindre släng, mer funktionsduglig och mindre årets modell och färg.

Vissa kombinationer gav mig utrymme att glömma mitt test och jag upptäckte nya små gläntor och funderade på min självpåhittade utmaning, att tälta ensam. Vilket år som helst antar jag den.

Och det är okej att vara "feg" och inte mäta och sträva hela tiden, tycker jag.

Våren rullar på. Jag älskar våren!

Ett träd? Två träd? Coolt träd!

Man tänker alldrig så bra som när man traskar lite offroad och allt speglas pånya sätt.

Älskar att känna mig liten, som en fis i rymden. Träd som nog både varit här före mig och kommer stå stadigt efter mig känns trygga.

Folk lämnar så många spår efter sig. Spännande avtryck i blöt jord och mer dryga sådana som kan ta årtionden och århundraden att sudda ut. Gott folk, ta er skit med er! Blir så less på burkar och plastpåsar. Och bildelar.

Se naturen genom plåten.

Ta hem skiten, så är du förlåten.

Hittade en kombination som går vidare till lägre sträcka-prövning, en vacker dag.

Vandringstips: släng inte saker i naturen, du är en droppe i havet och de bör inte lämna spår efter sig som en tsunami, välj prylar med omsorg, hitta lösningar och återanvänd allt du kan och inleds icke i frestelse att köpa det trendiga, testa vad som fungerar för dig.

Ett o-naturligt beteende?

Ett o-naturligt beteende?

Harmonihets, bucketlistjakt och prestationsvila. 

Och hur märkligt det är när det börjar skava när man bara vill njuta av naturen.

26/1 2020

Det senare år har jag lagt märke till hur målinriktning och tävlingsfokus smugit sig in bland mossa och stigar på flera olika vis.

Jag är en dagsvandrare, vilket ungefär innebär att jag gärna går i naturen, älskar att äta utomhus och är van att smita in bakom en gran "när kaffet runnit igenom".

Jag tar gärna foton för att spara de vackra vyerna och alla små underbara ting jag upptäcker längs stigar och skogsvägar.

GPSen gör mig lite modigare, även om det är nästan svårt att gå riktigt vilse i tätbefolkade Skåne. Och så ger den mig en bild över var jag färdats, med längd och tid för färden med i loggen.

Och jag delar mina små turer här, mest för mig själv egentligen, men också som så tips till de som småvandrar i ocreddiga Skåne som jag eller vill se hur naturen ser ut här. 

Att vara ute och färdas till fots, känna lukten av fuktig skog, bli ruffsig av vinden, få klafsa i lera, upptäcka nya platser och vara nyfiken på vad som finns bakom nästa krök är underbart! Det finns så mycket jag aldrig tidigare sett eller lagt märke till, arter, formationer, landskap, spår, säsongsväxlingar och ljud. Ibland kan hjärtat slå snabbare av prassel i ett snår. Ibland kan ett stort lugn infinna sig och någonslags frid medan fötterna tar sig fram över lövtäckt mark.

Och det är egentligen det där som jag vill dela med mig av här. Mina kanske barnsligt lyckliga stunder när jag lyckat få en fin bild på en fjäril, hur liten och trygg jag kan känna mig bland stora gamla ekar och vilka vackra vyer jag snubblar över lite här och där när jag är ute och traskar.

Runt mig hör jag om den ena mer fantastiska resan än den andra till olika platser. Toppar som ska nås, sevärda platser som ska bockas av och läggas som ett pärlband av avklarade äventyr. Och hela tiden finns planer på nästa häftiga projekt och bucketlistan utökas i samma takt som den betas av.

Så många ska till samma "exotiska" platser. Kilimanjaro, Treriksröset, Keb, Höga Kusten, Grövelsjön, PCT och Everest. Upp, ner, vidare, högre, längre, mer, fortare...

Snabba, vältränade, välplanerade och med senaste utrustningen knatar människor på som lemmlar i rad.

Saker införskaffas och byts ut in rasande fart. Det ska vara bättre, lättare, tunnel, kupol, gas, ha bättre värden, stå emot, se snyggare ut och vara av upphöjda märken, gärna miljövänligt, men nytt och fräscht.

Ett tag drömde jag med om det. AT, Jämtlandstriangeln, GR 20, HELA Skåneleden och Caminovandring.

Ett nytt, fint gaskök. Lätta trailrunningskor. Senaste tältmodet.

Öva, jobba mot ett mål, öka farten, bära tyngre, mäta alla höjdmeter, planera det ultimata äventyret och bli cool.

Gå på tvärs genom Europa, cykla till Mongoliet och hålla inspirerande föredrag kanske?

Fast nä, det är ju inte jag.

Jag har inga mål. 

Eller jo, det har jag kanske.

Att en dag vinna över rädslan, våga vandra ensam rakt ut från stigen, sova i mitt begagnade tält, göra frukost på mitt gamla spritkök, göra allt i min egen takt, lyssna inåt medans stegen pågår, njuta av min omgivning och trivas i mig själv fast håret är fett och jag halkat i en lerpöl och vara tillräcklig och odömd.

Det vore häftigt.

Jag vill inte mäta. Jag har tröttnat.

Skit samma vad det är för sträcka, hur snabbt jag gått, hur dyra prylarna är, var i världen jag är, hur högt och ansträngande det är, vilken tid det tog och vilken förberedelse det krävde.

Jag vill känna ro.

Jag vill övervinna mina hemmasnickrade rädslor.

Jag vill upptäcka.

Lära.

Andas.

Njuta.

Helt själv eller med andra under ärliga samtal.

Spontant gå mot det jag blir nyfiken på.

Våga.

Jag vill inte tälta i flock och trängas på stället med stort S. Jag kommer inte gå på Fjällräven vandringar med startider och

Utehelg evenemang lockar inte.

Super ocool och utan utveckling, mållös, tävlingsosugen, utan expertis och tränings/mindfullness/bucketlist-fri.

Jag vill bara vara.

Jodå, jag kommer knarka Northen Cascades  vandringar på youtube, inspireras av Linda Åkerberg, läsa tidningen Ute och vara med i Vandringsträning och Vandringsleder på FB.

Men jag tänker sluta skämmas för att jag inte hänger med på övernattningar eller har stora planer och bara vandra som jag vill och förmår.

För lite ro, vacker natur och ren njutning.

Utan prestation.

Och i min egen takt.

40400 steg, funderingar och små skador

40400 steg, funderingar och små skador

3 mil med vänner i ösregn ger kraft och ömma tår

November 2019

Första helgen i november. Småkyligt och dimmigt. Gick upp i ottan och körde en dryg timme för att möta upp ett gäng härliga personligheter ur det vandringscommunity jag hängt mest med, vandringsträning Skåne.

8.00 startade vi. En färd på Skåneleden från Onsvallakällan till Maglö på en dag, en del av gänget sov över före och efter, några gick lite mer dagen efter. 10 personer och en hund.

En ny färd, nya stigar.

Det började med dis, som blev dimma, duggregn, mer regn, lite ösregn, olika droppstorlekar.

3 mil på leriga stigar, hala löv och grå grusvägar. 6 timmar regn av 8,5 timmes tur.

Och helt underbart!

Luften.

Färgerna.

Friheten.

Styrkan.

Ansträngningen.

Gemenskapen.

Snacket.

Skratten.

Tystnaden.

Naturen.

Vyerna.

Regnet mot kinden.

Prasslet i löven.

Tankarna som vandrar fritt.

Historierna.

Brasans värme.

Kaffe.

Tröttheten.

Lyckan.

När man vandrar kan man umgås på ett härligt sätt.

Man har färden gemensam, man lyssnar, berättar, peppar, är tysta och tankfulla tillsammans, gör upp eld, lagar mat, svettas, skrattar, upplever, hittar, funderar och tar både steg i lera och diken som bryter personliga rekord och njuter tillsammans.

Människor jag aldrig skulle mött annars berikar mitt liv. Läkare, fastighetsskötare, studenter, logistiker, militärer... föräldrar, singlar, skilda, äldre... från olika platser i geografi och livsstilar... veganer och köttätare, lantisar och storstadsbor... intro och extroverta... olika bakgrunder i ekonomi, religion och nagionaliteter... njutare, strävare, funderare... prylfantaster och miljökämpar... politiskt spektrum och både oerfarna vandrare till de som varit på stora äventyr.

Det är så härligt!

Jag tänker aldrig så klart som när jag vandrar. Plötsligt blir jag inspirerad till nya saker, vet vad jag känner, förstår vad jag måste säga på nästa medarbetarsamtal, hittar styrkor och förlåter skit.

Här startade vi och vandrade ut ur kartan norrut samma dag.

Nästan 3,2 MIL!

Och min senaste impregneringsspray fungerade inte helt i vätan, så det blev fuktigt i kängorna någonstans på vägen.

Ett litet obehag, men inte ont.

Väl hemma såg stortårna (som jag aldrig haft problem med tidigare) inte så kul ut. 

Örk.

Men ångrar jag mina mil?

Inte en sekund!

Jag längtar redan ut igen!

Efter tre dagar med god fotvård ser det ut att läka fint.

Och nästa långtur ska tårna få lite sporttejp i förebyggande syfte.

För jag ska ut och njuta igen!

Mobilen har fått ett bo i hemmet för att inte störa, den analoga klockan har fått nytt batteri, medarbetarsamtalet blev ärligt och rätt bra och jag fick laddat om inför hösttermin del två.

Tack alla jag vandrade med!

Tack kroppen för att den klarade 3,2 mil med bara lite skoskav.

Tack vackra natur för alla vyer.

Tack ekorrarna som lockade mig till skratt.

Milen var härliga och minnena kommer finnas med mig länge.

♡

Lånad bild.