Ett o-naturligt beteende?
Harmonihets, bucketlistjakt och prestationsvila.
Och hur märkligt det är när det börjar skava när man bara vill njuta av naturen.
26/1 2020
Det senare år har jag lagt märke till hur målinriktning och tävlingsfokus smugit sig in bland mossa och stigar på flera olika vis.
Jag är en dagsvandrare, vilket ungefär innebär att jag gärna går i naturen, älskar att äta utomhus och är van att smita in bakom en gran "när kaffet runnit igenom".
Jag tar gärna foton för att spara de vackra vyerna och alla små underbara ting jag upptäcker längs stigar och skogsvägar.
GPSen gör mig lite modigare, även om det är nästan svårt att gå riktigt vilse i tätbefolkade Skåne. Och så ger den mig en bild över var jag färdats, med längd och tid för färden med i loggen.
Och jag delar mina små turer här, mest för mig själv egentligen, men också som så tips till de som småvandrar i ocreddiga Skåne som jag eller vill se hur naturen ser ut här.
Att vara ute och färdas till fots, känna lukten av fuktig skog, bli ruffsig av vinden, få klafsa i lera, upptäcka nya platser och vara nyfiken på vad som finns bakom nästa krök är underbart! Det finns så mycket jag aldrig tidigare sett eller lagt märke till, arter, formationer, landskap, spår, säsongsväxlingar och ljud. Ibland kan hjärtat slå snabbare av prassel i ett snår. Ibland kan ett stort lugn infinna sig och någonslags frid medan fötterna tar sig fram över lövtäckt mark.
Och det är egentligen det där som jag vill dela med mig av här. Mina kanske barnsligt lyckliga stunder när jag lyckat få en fin bild på en fjäril, hur liten och trygg jag kan känna mig bland stora gamla ekar och vilka vackra vyer jag snubblar över lite här och där när jag är ute och traskar.
Runt mig hör jag om den ena mer fantastiska resan än den andra till olika platser. Toppar som ska nås, sevärda platser som ska bockas av och läggas som ett pärlband av avklarade äventyr. Och hela tiden finns planer på nästa häftiga projekt och bucketlistan utökas i samma takt som den betas av.
Så många ska till samma "exotiska" platser. Kilimanjaro, Treriksröset, Keb, Höga Kusten, Grövelsjön, PCT och Everest. Upp, ner, vidare, högre, längre, mer, fortare...
Snabba, vältränade, välplanerade och med senaste utrustningen knatar människor på som lemmlar i rad.
Saker införskaffas och byts ut in rasande fart. Det ska vara bättre, lättare, tunnel, kupol, gas, ha bättre värden, stå emot, se snyggare ut och vara av upphöjda märken, gärna miljövänligt, men nytt och fräscht.
Ett tag drömde jag med om det. AT, Jämtlandstriangeln, GR 20, HELA Skåneleden och Caminovandring.
Ett nytt, fint gaskök. Lätta trailrunningskor. Senaste tältmodet.
Öva, jobba mot ett mål, öka farten, bära tyngre, mäta alla höjdmeter, planera det ultimata äventyret och bli cool.
Gå på tvärs genom Europa, cykla till Mongoliet och hålla inspirerande föredrag kanske?
Fast nä, det är ju inte jag.
Jag har inga mål.
Eller jo, det har jag kanske.
Att en dag vinna över rädslan, våga vandra ensam rakt ut från stigen, sova i mitt begagnade tält, göra frukost på mitt gamla spritkök, göra allt i min egen takt, lyssna inåt medans stegen pågår, njuta av min omgivning och trivas i mig själv fast håret är fett och jag halkat i en lerpöl och vara tillräcklig och odömd.
Det vore häftigt.
Jag vill inte mäta. Jag har tröttnat.
Skit samma vad det är för sträcka, hur snabbt jag gått, hur dyra prylarna är, var i världen jag är, hur högt och ansträngande det är, vilken tid det tog och vilken förberedelse det krävde.
Jag vill känna ro.
Jag vill övervinna mina hemmasnickrade rädslor.
Jag vill upptäcka.
Lära.
Andas.
Njuta.
Helt själv eller med andra under ärliga samtal.
Spontant gå mot det jag blir nyfiken på.
Våga.
Jag vill inte tälta i flock och trängas på stället med stort S. Jag kommer inte gå på Fjällräven vandringar med startider och
Utehelg evenemang lockar inte.
Super ocool och utan utveckling, mållös, tävlingsosugen, utan expertis och tränings/mindfullness/bucketlist-fri.
Jag vill bara vara.
Jodå, jag kommer knarka Northen Cascades vandringar på youtube, inspireras av Linda Åkerberg, läsa tidningen Ute och vara med i Vandringsträning och Vandringsleder på FB.
Men jag tänker sluta skämmas för att jag inte hänger med på övernattningar eller har stora planer och bara vandra som jag vill och förmår.
För lite ro, vacker natur och ren njutning.
Utan prestation.
Och i min egen takt.
