Västra Kullaberg naturreservat
Utsikter, grottor, Naturum, randiga kor och historia
3/11 2021
Dax för nästa solotur.
Denna gång valde jag att ställa bilen i charmiga Mölle, byn med sagohus som klättrar uppför slänten mot berget.
Jag parkerade längs med havet och började gå åt nordväst längs kusten.
I utkanten av byn fanns återstoden av en redutt från 1715. En redutt är tydligen en "på alla sidor sluten fältskans" varifrån man kan ge eld åt alla håll. Denna var en av flera längs den skånska kusten, som försvar mot danskarna.
Jag följde Skåneleden nästan hela dagen. Den gick längs havet, genom lövtunnlar (som denna), upp och ner för klippor, genom skog och hagar.
Morgonens täta dimma hade lättat till förmån för lite sol.
Tydligen finns Sveriges varmaste mikroklimat i trakten kring Solvik. Därför lever tapetserarspindeln här. Såg ingen spindel, men lärde mig att honorna kan bli 10 år gamla!
Havet skvalpade in över klipporna. Förutom vågkluckandet hördes bara två barn och deras mormor, eller kanske farmor. Blir så glad när de äldre drar med barnbarnen på äventyr på höstlovet. Läslov i all ära, men äventyrslov... bara smaka på ordet.
Vågorna som sköljde över kanten gjorde det uppenbarligen möjligt för musslorna att överleva i pölen på klippan.
En liten hörna på ett oranget tak skymtar. Det är Ransvik. På sommaren finns det ett café där. Och en badplats. Idag var det skogsarbete där. Klippformationerna gör dock att det ihärdiga sågandet inte hördes mer än i just den viken.
Förstår varför det behöver röjas lite. Gott om stormfällda träd och ett par av dem över leden.
Det är höst och fortfarande väldigt vackert, även om merparten löv singlat ner på marken vid det här laget.
Tittade tillbaka.
Där nere är Mölle.
Lavar, mossor och en massa olika buskar och träd passerades.
Och jag fick se så många fantastiska vyer att mobilminnet riskerar att bli fyllt till brädden under denna resa.
En timmes promenix från Mölle. Kikade tillbaka igen, från en liten topp.
Jag passerade en anskrämlig golfbana (golfare får ursäkta, men dessa fula "parker" hör inte hemma i landskapet) och Kulla mosse.
Sen gick leden genom hagar med randiga, små, fluffiga kor (tror sorten heter Belted Galloway) och...
... en massa, ganska trötta, får.
Motstod att gå fram och gräva ner fingrarna i den tjocka pälsen. Ville inte störa. Men mysig såg den ut.
Nu skymtade Kullens fyr ute på Kullabergs västra spets.
Väl där lagade jag lite lunch.
Fanns dock möjlighet att köpa mat på ett café med. Det luktade rätt frestande - våfflor!
Men jag nöjde mig med min medhavda lunch och spanade efter tumlare medans jag åt. Såg tyvärr inga, krävs nog både kikare och tur.
Naturum.
Här finns kartor och lite infomation om naturen och djuren i området.
Passade på att låna toaletten (kissa i värme är lyx på vinterhalvåret).
Numera finns det en fyr av modernare mått på platsen. Men sidan om har man byggt en modell, mindre än orginalet, av den papegojfyr som var den första på platsen. Den fanns här redan år 1561!
Den "nya" fyren, med ett tillhörande, fult hus.
Nu var det dax att besöka den norra kusten. När skylten Visitgrottan dök upp kunde jag inte motstå återvändsgränden. Här är tillträdesförbud 1/3 - 15/7 pga fågelskydd, så nu var en perfekt tid att passa på att besöka platsen.
Det lutade rejält nedåt. Man har tappert försökt göra trappsteg och de underlättar trots att en del nog var 70 cm höga. Jag hade för en gångs skull fått med mig vandringsstavarna. De kom väl till pass nu.
Bilderna visar tyvärr inte skalan på stenarna och klipporna särskilt väl.
Här var så vackert!
Och tyst.
Bara jag och skarvarna på plats denna eftermiddag.
Jag hittade tillslut Visitgrottan.
Stor, men inte så djup.
Berget hade märkliga formationer på sina ställen.
Tänk på krafterna bakom formerna.
Njutglodde lite till.
Sen var det tid att få pulsen att dunka i öronen på vägen upp på berget igen.
Lönn, bok, björk, en, ek... Gott om olika trädslag.
Nu var jag högt upp igen.
Något trött antar jag att jag var, eftersom jag inte fick lika mycket sug i magen av stupen.
Ibland vore det spännande om träd kunde tala. Hur kommer det sig att eken växer så här?
Efter Kullagården och Josefinelust går leden lite längre in åt land. Och vipps såg jag över mot sydväst. Solen hade börjat sänka sig.
I motsatt riktning kunde jag skymta Hallands Väderö.
Jag passerade Ona mosse och fortsatte följa Skåneleden ner mot Mölle mosse.
Vägen gick genom en bokskog i höstskrud.
Sen vek jag av och tog den gula stigen ner mot Mölle.
Den kom till en korsande liten väg. Lite åt höger hittade jag en omärkt stig som tog mig de sista metrarna rakt ner tillbaka till byn.
En liten bit följde jag Mölleslingans skyltar inne i byn.
Lagom tillbaka för denna fantastiska vy.
Nere vid havet, norr om hamnen, hittade jag denna skylt.
En pegel är tydligen en vattenhöjdsmätning på en sten anno mitten av 1700-talet
Jag hade bokat rum på ett pensionat, Pensionat Strandgården.
Att tälta på Kullaberg är lite knepigt, få ställen man får göra det på. Rätt skönt att vara inomhus lite också i november. Jag hade en väldans tur med vädret denna dag må jag säga.
Hade även lyxat till det och bokat bord på Mölle Krukmakeri, med plats i orangeriet.
Vilket härligt ställe!
Och den napotalianska svamppizzan, med parmesan och roccula var inte alls dum.
Vandrade tillbaka mot pensionatet nöjd och belåten.
Karta över Kullaberg.
Bra kartor finns på
Dagens vandring blev 12,4 km.
Inte så jättelångt, men mycket uppåt och nedåt.
Nu ska jag sova och ladda om.
Imorgon ska jag kika på Östra Kullaberg naturreservat.
Jättefina bilder! Hade ingen aning om att denna häftiga natur fanns på Kullahalvön!
SvaraRadera